Du kan inte simma, och lider av det, och behöver hjälp och stöd och snälla små medlidanden. Anledningen till det är att det på något sätt är så ”inte OK” att inte kunna simma i Sverige.
Simkunskapen är det första riktigt viktiga provet man får göra – vid nio års ålder – då man knappt ens har börjat ha prov i skolan. Det är en väldig prestige och en väldig nervositet. Fixar man inte simprovet så kommer man att få höra det av sina vänner.
Alla vuxna kan inte simma heller, och är du en av dessa kan du trösta dig med att 10 % av Sveriges befolkning sitter i samma båt (med flytväst då förhoppningsvis).
Om du tyckte det lät ganska fjösigt med 10 % så kan du ju tänka ”940,000 svenskar” istället! Många av de som inte kan simma har utländsk bakgrund och kommer från länder där det inte finns sjöar, och hav och vattendrag överallt.
Andra har svensk bakgrund och har helt enkelt aldrig varit särskilt talangfulla som simmare eller vattenfnattar över huvud taget. Däribland hittar vi bland andra sportjournalisten Patrick Ekwall.
Själv föddes jag helt utan simtalang, simfötter, och simkort (var även ganska sen med att skaffa min första mobil). Jag började på simskola första gången när jag hade fyllt 5, och förstod nog aldrig riktigt att det i slutändan faktiskt var meningen att man skulle lära sig simma.
Jag gick varje lördagmorgon i ca tre år, och lekte och skojade och dök till botten för att hämta upp en festis på sista lektionen. Mamma brukade väl lite försiktigt fråga i slutet av varje termin ”Jamen har han lärt sig simma nu då?” och fick väl svar i stil med ”mjovars mnja … han kan inte simma jättebra”. Med det menades: när det inte var tillräckligt grunt för att stå på botten så sjönk jag. Annars var jag en på alla sätt lysande elev.
Jag lärde mig sedan med god hjälp av min far, som tog mig till Fyrishov i Uppsala ett antal gånger i januari 2000. Det räddade mig från skammen att misslyckas med simprovet hösten samma år. Dessvärre råkade man senare ut för något sorts simprov varje år, och jag allteftersom tiden har gått har det slagit mig med full kraft: jag kan inte simma. Jag kan fortfarande inte simma.
De där löjliga små armtagen som tar mig framåt i några minuter är knappast fullgod simning. Därtill kan jag inte alls flyta – benen sjunker som kompakt volfram hur mycket jag än försöker slappna av. Om min båt förliste och jag var tvungen att simma så skulle jag väl ta mig en sisådär 500 m innan min usla teknik kört slut på krafterna.
Kan inte simma? Ett par tips och tricks:
Det är ett faktum: alla kan inte simma. Likväl innebär ”skammen” att man gärna ljuger för vänner och bekanta för att slippa åka med och bada eller tävla till andra sidan stranden.
Det hetaste tipset: leta upp någon som du känner att du kan avslöja din hemlighet för och be denna person hjälpa dig. Coachning på individuell nivå kan vara mycket bättre än att gå i simskola, och man lär sig snabbt när man väl får ordentlig uppmärksamhet.
Om ingen sådan möjlighet finns: leta upp intensivkurser. Där kommer du bara få träffa andra som är i samma situation. Ett tredje alternativ är att helt enkelt sjunka och hoppas på att simkunnigheten inte är lika viktig i himmelen.