Den här artikeln kan för många förefalla lite underlig.
Att inte kunna gråta är väl att besitta en egentligen ganska positiv egenskap? Vem vill väl gå runt och lipa som en sillsallad hela dagarna? Jo, det är faktiskt så, att det är många som lider av denna okunnighet.
Alla kan inte gråta ”på riktigt”.
Att gråta är nämligen inte bara att tömma kroppen på tårar eller orsaka vätskebrist i hjärnan, utan det är också att tömma kroppen, eller åtminstone mjölka kroppen, på något som besvärar den.
Vi ska reda ut konceptet ”att gråta”, genom att nämna ett antal olika tillfällen när det är troligt att man gråter:
- När man skär lök.
- När man lyssnar på Ted Gärdestads ”För kärlekens skull”.
- När man sörjer någon som har gått bort.
- När man bär på en mörk, tung hemlighet.
- När man får en mörk, tung pinne kastad i bakhuvudet.
- När man ser en jättesöt säl.
Vid vilka av de här tillfällena är det då troligt att man faktiskt vill gråta? Låt oss gå igenom tillfällena ett efter ett, utifrån det gråt-okunniga perspektivet, och reda ut även det!
- Så du kan inte gråta när du skär lök? Det ska du bara vara glad för. Vi andra som ser ut som den sörjande ankungen varje gång vi börjar komma in finhackningarna har minsann inget att skryta om! Och försöker man med sina lökfingrar torka tårarna kan man vara säker på att de istället tredubblas i antal. Ungefär som Hydrans huvud i Herkules.
- Om du inte kan gråta till ”För kärlekens skull” är du möjligen lite nostalgiskt inskränkt, men måhända har du också smittats av att denna vackra ballad spelas alldeles för ofta i svensk radio. Troligtvis söker ingen denna torra okunnighet specifikt.
- Här finns ett klart gråtbehov! Kan man inte gråta när man sörjer kan man förvandlas till en stum sorgklump. Se mer nedan!
- Här gäller samma sak! Det är som att bära på en tumör, att inte kunna gråta ut tunga, allvarliga svårigheter. Se mer nedan!
- Många ser det som ett bevis på styrka, karaktär och manlighet (eller möjligen med dagens jämlikhetsfanatism – kvinnlighet) att inte gråta när man får ont, även om det rör sig om en förbaskad smärta. Denna gråt suktar man nog inte heller efter.
- Om sälen är väldigt väldigt söt är det förstås svårt att hålla tårarna tillbaka. Men troligen skulle man inte söka hjälp för sin oförmåga att gråta, bara för att man funnit sig själv ohjälpligt snustorr framför en bedårande liten säl. Det skulle i så fall vara minst två bedårande små sälar och en jättesnäll katt.
Det är således punkter 3 och 4 som är värda att fokusera på. Problemet formuleras således inte riktigt ”kan inte gråta” utan snarare för förtydligandets skull: ”kan inte gråta ut”.
Denna okunnighet är ett handikapp som ofta leder till att man inte bara bär på sorg och andra mödosamheter längre än man som gråtkunnig hade gjort, men till och med att man utvecklar svåra psykiska men som kan bli långt svårare att bli av med.
Turligt nog är det några saker man kan tänka på eller ta till:
Kan inte gråta? Har du tänkt på eller provat följande?
- Är du så ledsen då? – En bra start som dock troligen är irrelevant för de flesta är att ställa sig frågan om man verkligen saknar entandade gamla pastejmoster så mycket egentligen? Eller om man bara ältar något som man borde försöka slå bort istället för att gnaga på det?
- Försöker du verkligen? – Många låser sig i sin maskulinitet (eller femininitet, ursäkta mig!) och kan inte förmå sig själv att gråta fastän behovet finns. Prova att lätta på trycket lite! Kanske genom att se en snyftare eller skära en lök? Som det urgamla ordspråket säger: ”litet snyft leder ofta till stort snyft”.
- Ta hjälp av en vän! – Välj en lämplig vän som du faktiskt skulle kunna tänka dig att gråta ut hos och hålla om! Försök att hitta tillfället där du kan sätta ord på dina känslor. Måhända tar det tid, och kanske går det inte alls.
Sammanfattning om du inte kan gråta
Kort och gott: man kan inte gråta om man inte har behovet, och man kan inte gråta om man stänger möjligheten ute. Det gäller att öppna sig för möjligheten – bara då kan man ta den!
Att gråta ut är bland det bästa man kan göra. Jag minns själv en gång när jag grät länge över min egen fina lilla lerboll, som min kusin kastat i golvet och förstört. Det var ett mycket bra sätt att bearbeta sorgen.