Operation: ”Bli mindre sämst”

Jag är tillbaka i vardagslivet och räknar med ett stort succéår 2012. Det innefattar följande:

- Jag ska bli svårslagen expert i alla mina universitetsämnen och få superresultat

- Jag ska bli en utmärkt pianist genom att börja ta lektioner (är rätt långt gången i projektet ”hitta en pianolärare”: jag har både funderat på att leta upp en, gått till en anslagstavla för att kolla upp en mailadress, och stirrat på lappen med mailadressen i några dagar. Nu återstår bara att skriva en titel på mailet, vänta lite till, och sedan kontakta honom!)

- Jag ska vid årets slut bemästra minst två musikskaparprogram på nivå perfekt, istället för nuvarande ett på nivå fotknöl.

- Jag ska bli tiofaldigt bättre på att laga mat, läsa minst 30 böcker, vara jättekulturell, träna, dubblera årsinkomsten, resa, och vara allmänt lysande och älskande och inspirerande i alla situationer. En förebild för andra i tid och otid. En hyvens gosse.

Nu är det ju ingen som tror att jag kommer lyckas med ens hälften av det här, men jag gillar att befinna mig i gränslandet mellan rimlighet och ouppnåelighet, där gräset kittlar mysigt under tårna, och där man någon gång då och då förnimmer en kuttrande tulipandoft som färdats med ljumma vindar från ouppnåelighetens drömrike.

Hjärtskärande nog har jag återigen tvingats se mig besegrad av min egen oduglighet under den vecka som precis passerat. Det började i tisdags då jag entusiastisk skuttade in i rum 221 i Arundel-huset, för ett första seminarium i elektronisk musik. Att jag kan ingenting, absolut ingenting om elektronisk musik råder det ingen tvivel om, men i vanlig ordning hade jag lite svårt att förlika mig med min okunnighet.

Seminariet inleddes med ett quiz, där vi fick lyssna på sju olika elektroniska musikstycken , för vilka vi skulle ange så mycket information som möjligt. En poäng för rätt årtal (plus/minus 3 år), en poäng för band/artist, en poäng för kompositör, och en poäng för varje relevant egenhet man kunde peka ut för stycket i fråga. Quizzet i sig var ytterst icke-formellt, och vi rättade alla våra egna svar. Efter de tre första frågorna gjorde vi en genomgång, och jag stoltserade med följande svar (resultat inom parentes):

1. Ett försök på årtal (30 år fel) + Ett försök på relevant egenhet (irrelevant) – o poäng

2. Ett försök på årtal (40 år fel) + Två försök på relevanta egenheter (irrelevanta, och dessutom korkade) – 0 poäng

3. Fyra försök på årtal (kom av att jag inte kunde bestämma mig. Den första gissningen var bara tre år fel, men denna var sedan överskriven med tre ytterligare gissningar (20, 30, respektive 45 år fel). När ingen kikade fyllde jag i konturerna för den första gissningen och smackade muntert) – 1 poäng

Under genomgången hostades det upp flera intelligenta termer och koncept bland mina kursare som jag absolut aldrig hört talas om. Poäng plockades lite här och där, medan jag (som ju ska vara allmänt lysande och inspirerande i alla situationer) satt som en urbenad böckling och fick inte ur mig ett blubb. När sedan andra omgången diskuterades visade det sig emellertid att jag var den enda som hade haft rätt på årtalet på en av frågorna. Nu visade sig detta vara ett kuggis-stycke, vars stil egentligen hörde ihop med en helt annan epok än den faktiskt kom från, men jag kände ändå att allting vittnade om att jag har ett visst sjätte sinne när det gäller elektronisk musik. Helt klart. Jajamensan! Jag lyckades också få till rätt årtal på den sista frågan, genom att lyckas övertala mig själv om att 6:an i det som såg ut som ”1969″ i själva verket var en 9:a som hade halkat lite …upp och ner. ”Oj, hoppsan Kerstin”, mumlade jag och rättade till 9:an, varpå jag sken upp och rosslade ur mig några entusiastiska läten som vittnade om att mitt svar ju faktiskt precis var inom plus/minus 3-gränsen! ”Där hade jag en rackarns tur!” Jag lyckades därmed också med bedriften att inte få sämst resultat i klassrummet, då jag snokat till mig informationen att min närmsta bänkgranne (som var försenad och missade de fyra första frågorna) bara lyckats samla ihop två poäng. He-he.

Så här i efterhand konfunderas jag lite av mina små finurliga drag som mest bara lurade mig själv till att tro att jag är någonting annat än en ohjälplig nolla vad elektronisk musik beträffar. Jag tar nog och skyller på att jag kommer från en tävlingsinriktad släkt och nog inte är särskilt duktig på att vara sämst. I själva verket vill jag nog helst vara bäst på det mesta. Åtminstone topp tre. Ja, så är det. Får jag inte vara åtminstone topp tre så blir jag lätt lite kinkig.

Med min så gott som allomfattande talanglöshet är detta förstås att ställa en del krav på sig själv, men eftersom jag också saknar talang för att se rim och reson i saker och ting så är det väl lika bra att fortsätta lura sig själv? Eller? Spelar jag mig själv ytterligare ett spratt nu?

Hur som helst, härmed inleds OPERATION: ”BLI MINDRE SÄMST”

Steg 1 lyder som följer – bli oövervinnerlig superspecialist på elektronisk musik

Jag har vid det här laget köpt en 450-sidorsbok på ämnet som jag ämnar läsa klart innan veckan är slut. Jag har lånat ytterligare fyra böcker, och är i färd med att sätta ihop en synnerligen pedagogisk spellista på Spotify. Nästa steg blir att anlita en personlig tränare och att charma en mademoiselle i min kurs som tydligen är en riktig fena på elektronisk musikhistoria. Inte ett knyst om detta när Frida är närvarande!

I AM I, OLIVER LINDMAN.

THE LORD OF ELECTRONIC MUSIC.

MY DESTINY CALLS AND I GO!

Och så veckans nya artikel – för dig som inte kan öppna barnsäkra korkar.