När jag var tonåring och ung så visste jag inte mycket om kramper och krämpor och sådant där annat ”vardagsont”. Allt sådant förknippade jag med äldre människor, typ 50-åringar (till alla läsare runt denna ålder: jag sade inte gammal – jag sade äldre). Med vardagsont menas sådana där krämpor som består. ”Den där gamla knäskadan från hösten -04 spökar ännu” – sådana sorts saker. När man talade om mig talade man minsann inte om gamla knäskador eller ”hur är axeln?” eller utslitna ligament eller armbråck och skeva leder. Vissa saker var i mina ögon underförstådda. Slog man i någonting så kunde det göra mördande ont först, varpå det ofta ömmade i någon kvart, varpå smärtan helt försvann för all framtid. Trampade man snett så kanske man var tvungen att sitta över ett byte under fotbollsmatchen innan man var återställd, och kunde fortsätta spela som vanligt.

Nu är jag tjugoett år och fortfarande förfärligt ung och fräsch. Jag menar, 21! Vad är det för en ålder? Jag har ju faktiskt fortfarande goda förutsättningar att lyckas här i livet så fort jag gett upp musikerkarriären och hoppat på en riktig utbildning. Det är emellertid något som har slutat att stämma. Det hela började i mars i år, då jag fick den spontana idén att göra ett elegant svanhopp ner i min och sambons gemensamma bädd. Det är ju en sådan där ungdomlig sak att göra, och något jag måste unna mig lite då och då, i synnerhet efter att ha ägnat kvällen åt att försöka förstå hur man bokför ett bokslut. Man vill ju inte gärna mogna i förtid. Det är som det gamla ordspråket säger: ”Ett moget fikon är snart ett ruttet fikon”.

Nu hände det sig som så att jag inte landade med hela kroppen i sängen. Fotknölen hamnade istället bredvid, precis där någon respektlös hantverkare snickrat upp ett element. Smärtan visste inga gränser. Jag bet ihop, krumbuktade mig, utstötte stånkande ljud, och kallsvettades en liten pöl. Som tur var visste jag ju att smärtan alltid har ett slut. Om 30 sekunder är allt bra igen. Sedan kanske det ömmar i tio minuter, och sedan är denna lilla incident som bortblåst.

Nedsatt gångNu blev det inte så. Istället ledde incidenten till flera dagar av någonting som jag har valt att kalla för nedsatt gång (eller Promenadus limitatus som det heter på latin). När man har drabbats av nedsatt gång så kan man inte röra sig normalt, och heller inte särskilt länge utan att drabbas av svåra krämpor. Jag är personligen starkt emot fenomenet i sin helhet och tycker gott att sådant kan vänta till 40-årskrisen. Istället varade min nedsatta igång i närmare två veckor innan jag var helt återställd. Under den perioden knaprade jag värktabletter ständigt, medan min genomgoda Frida lindade om skadan och baddade med salvor. Men trots att jag blev så väl omskött kunde jag inte låta bli att känna mig lite förolämpad över att skadan inte läkt på nolltid som en skada ju gör när man bara råkar slå i någonting.

Två månader senare var det dags igen. Jag drabbades av lite kramp i ryggen. Enligt mina erfarenheter kan kramp i ryggen ligga i ett par timmar eller om man verkligen har otur – ett dygn. Så blev det inte. Krampen blev värre, det blev svårare och svårare att gå, och till slut var jag tvungen att strutta ner till vårdcentralen. Efter några om och några men fick jag åka på röntgen och fick diagnosen ”Hål i lungan” (Lungus punkturus). Det hela urartade i en flera veckor lång plågsam process med sjukhusbesök, nålar genom bröstet, spänd väntan, hot om operationstvång, och fruktan att lungan skulle kunna tömma sig helt (Lungus punkturus totalis). Under denna period (läs mer i inlägget ”Kan inte andas”) led jag inte bara av nedsatt gång, utan också av nedsatt cykelförmåga (Cykulus limitatus), nedsatt ork (Orkus limitatus) och nedsatt humör (Munnus surus).

Vidare, för ett par veckor sedan, ådrog jag mig en liten knäppning i ryggen när jag spelade tennis på Gotland. Symptomen började inte märkas förrän efter ett par dagar, men då var det förstås Promenadus limitatus i två dygn som gällde. Några dagar senare var det dags för en ny ryggknäpp på gymmet, som så här långt har hållit mig borta från ryggmaskinen. Förhoppningsvis varar den inte lika länge som den magmuskelåkomma jag ådrog mig på samma plats i april, som omöjliggjorde situps i minst tre veckor (bristen på exakthet här beror på att Lungus punkturus hann slå till och sätta stopp för all gymverksamhet innan jag var återställd).

En irriterande sak med alla dessa besvär är att de utan tvekan konspirerar för att göra mig till en så oduglig sambo som möjligt. Frida älskar att laga mat, och extraknäcker dessutom som städare. Följaktligen passar det oss bäst att jag tar hand om följande två moment i hushållsarbetet:

1. Gå och handla.

2. Diska.

När man lider av nedsatt gång är det minsann ingen dans på rosor att ta sig nerför backen till affären, och ännu mindre att ta sig upp igen. Givetvis har då Frida ryckt in och tagit på sig min expertsyssla, medan jag suckat och försökt diska ännu bättre än vanligt som kompensation. ”Händerna kan jag i alla fall använda”, brukade jag sucka för mig själv.

Ni har väl gissat fortsättningen. För några dagar sedan lagade jag en skapligt hyfsad middag med tre chilifrukter i, vilka jag med nybörjarentusiasm glatt rensat. Efter maten kände jag dock av en brännande känsla i fingrarna. Min hud kunde givetvis inte med chilifrukt. Frida hade vid det här laget börjat baka goda kakor, och disken – min disk – tornade upp sig. Smärtan verkade dock gå ner en aning, och vi sprang iväg till gymmet. Den brännande känslan låg kvar, men tog inte över tillvaron. Intet ont anande ställde jag mig senare i duschen och öste på med varmvatten. Chiliextrakten letade sig in i fingerfettet och bildade elakartade joner. Väl ute ur duschen började helvetets eldar bryta sig lösa. Jag hade drabbats av nedsatta fingrar (Fingurus limitatus) – en diagnos som snart övergick i komplett icke-fungerande fingrar (Fingurus dysfunctionalis totalis). Det brände och brann, och Frida fick åter agera sjuksköterska. Vi provade kurer involverande olivolja, citronjuice, kallvatten, mjölk, och aloe vera. Inget hjälpte. Vid läggdags låg jag och vred och krumbuktade mig i smärtor, med en bunke kallvatten bredvid sängen för att då och då lindra eländet en smula. Till slut lyckades jag svimma av som en följd av avdunstning. Och min disk? Den fick Frida ta …

Nu går väl inte alla dessa åkommor att koppla till mitt åldrande, men jag skulle kunna slå mig i backen på att återställningsförmågan inte är vad den har varit. Jag skulle kunna, men avstår. Då blir det väl nedsatt gång igen, och det har 2012 redan förärat mig i överflöd.

  2 kommentarer till “Nedsatt gång”

  1. Ett av dina bättre kåserier! Ha ha, jag som läst latin uppskattar diagnoserna…

    • Haha, tackar tackar! Och tack för senast! L var mycket noga med att det inte var han utan du som bjöd på middag ;)

 Skriv en kommentar

* (t.ex. Enok Snutenhjälm)

* (t.ex. "enok.snutenhjalm@gmail.com")

Du kan använda dessa HTML taggar och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

   
© 2012-2013 Jag kan inte Suffusion theme by Sayontan Sinha