Kan man ta av sig tröjan här?

När man bor i Brighton så är det lite av en grundregel att man måste unna sig jättemycket beach time (jag tillämpade här en anglifiering för att låta lite hipp). Samtidigt har jag försökt skärpa till mina arbetsrutiner som evigt tapper webbutvecklare, och i mångt och mycket nu under mina lediga veckor försökt göra nine-to-five av det hela. Denna ambition går dessvärre inte ihop med den förstnämnda, om man nu inte tar med sig sin lilla laptop och promenerar ner och sätter sig nere vid det stora blå i någon soltimme. Gör man det däremot, så slår man ju två flugor i samma smäll!

Just detta gick jag starkt in för för några dagar sedan, i samband med att jag började känna mig lite rastlös efter att ha knåpat ihop en artikel om musiktraditioner och folkdanser på Komorerna. Dessvärre skulle jag bli tvungen att smälla fler flugor än planerat.

När jag så beslutade mig för att knyta på mig min tjusiga nyinköpta vårskor och trava ner mot vattnet så guidades jag av en viss fåfänga. Jag har nu sommar ut och sommar in vid ett tidigt skede drabbas av en besvärande och alltför tydlig bondbränna, som varje år varit närmast hopplös att bli av med. Två eller tre längre tillfällen ute i solen med T-shirt, och jag är dömd till retsam randighet resten av sommaren. Nu under de första riktiga soldagarna har jag velat undvika det genom att snabbt trippa ner på stranden, sätta mig nära vattnet med ryggen mot en stenmur där man är lite dold, och smidigt glida ur tröjan. Två gånger har jag varit nere med Frida redan, och det har gått så utmärkt så.

Nu är ni förvirrade eftersom det ju är fullt naturligt för hanar som jag att promenera omkring utan tröja på en strand, men man måste ha i åtanke att Brighton Beach på ett sätt är en förlängning av staden. Man är liksom fortfarande mitt i staden även när man är på stranden, och det är mest bara på den lilla sluttningen alldeles nere vid vattnet som man över huvud taget skymtar några exemplar av bara brittiska magar. Åtminstone i mars. Och att vara den enda som går omkring och flashar magen tilltalar mig inte, lite pryd som jag är.

I vilket fall så gick jag ned på den tjusigt stenbeprydda delen längst nere vid vattnet, satte mig mot muren, snörade av mig skorna, kastade en blick över axeln, och drog av mig tröjan. Jag tog upp laptopen ur väskan och kände den inspiration som bara frisk luft kan ge komma strömma emot mig som en ljummen, ångande havsvind. Ah, vilken frihet… Solstrålarna kittlade mig lekfullt i naveln. Jag fnissade till. En sådan där liten minifluga (som egentligen har ett namn men som jag kallar ”minifluga” i brist på annat) kom och satte sig på min arm. Jag log och sade ”nähä du liten Herman! jag ska minsann inte få några soltatueringar jag!” En till minifluga satte sig på armen. Jag viftade bort dem. Med ens kom en hord av fem flugor och satte sig på magen. Jag ryckte till och sopade iväg dem. Tio till kom och satte sig överallt. De ville åt min dator! Jag stängde den.

Plötsligt var jag omgiven av en svärmande armé av minst 200 miniflugor. Jag flög upp och fann mig ens barfota och intensivt skuttandes upp och ner på de hårda stenarna. AJ AOUCH AAAH ARRGH!! Med ens var jag inte särskilt skymd längre. Alla som gick ovanför muren såg nu den blonda, halvnakna ynglingen, och undrade vad för nytta en mongolisk regndans skulle göra nu när vädret äntligen var fint. Jag kastade filten och väskan åt vänster, och försökte sätta på mig skorna och tröjan med en hand medan jag fortsatte vifta som en takfläkt med tics.

En minut senare stod jag uppe på asfalten – riktigt svettig av allt viftande. Jag knäppte bort tre kvarvarande flugor som råkat dö på min armbåge. ”De måste ha haft sitt bo just där i någon murspringa” tänkte jag och såg mig omkring. ”Men …nog kan man ta av sig tröjan här? Om jag sätter mig här på bänken alldeles ovanför muren så är jag ändå vänd bort från alla människor. Ingen kommer ingen reagera på att jag är den enda utan tröja här uppe!”

Jag satte mig på bänken och drog åter av mig T-shirten. Visst, här uppe var jag rätt ensam med att blotta mig, men stenstranden låg alldeles nedanför och där såg man nog en och annan överkokt kräfta till brittisk överkropp. Jag tog av mig skorna, drog upp laptopen ur väskan och slappnade av. Ah, vilken frihet … Sydliga havsbrisar krafsade skojfriskt på min högra bröstvårta. Jag log i mjugg. Om ändå varje dag kunde vara såHÄÄÄR!!

Alla miniflugor attackerade som torpeder på samma gång! Jag for upp som en vettskrämd formfranska ur en brödrost. Jag lyckades precis stänga datorn och sätta på fodralet innan de onda krypen lyckats bryta sig in genom USB-portarna och äta upp min hårddisk. Jag viftade som en panikstressad bläckfisk i ett planktonstim. Jag viftade och viftade, hoppade och skuttade. De äckliga kräkflugorna satte sig på mig i alla fall!

Varenda själ på den två motorvägar breda asfaltsbelagda strandpromenaden alldeles ovanför muren kunde se mig nu. De såg en galning till svensk som helt klart måste ha brutit sig loss från både tvångströja och tröja och rymt från sitt mentalsjukhus. Och inte kunde jag sätta på mig T-shirten med ryggen full av galna flugor.

Ca tjugo sekunder dansade jag nog runt. Det låter inte som en lång tid men det kändes som minst sju evigheter. En sådan där nakendröm. I slutändan drabbades jag rentav av känslan av att jag inte ens hade några byxor på mig. Och alla andra hundratals britter på strandpromenaden hade minst heltäckningsoverall.

Så är det – jag är nog inte skapt för jättemycket beach time. Bondbrännan är mitt öde, och ödet ska man inte utmana. Det blir veckans lärdom. En och annan lärdom kanske också kan snabbas upp i veckans nya Kan inte-artiklar, vilka berör sådana viktiga och världsomfattande områden som att bita på naglarna, ta körkort, flyga och snyta sig.