Som evig cyklist har jag alltid sett mig själv som lite av en förebild i trafiken. Lite av ett orakel brukar jag säga att jag är, och sätta näsan i vädret. Visst, jag har inte ett fläckfritt förflutet, men när oaktsamma pensionärer och korkade smÃ¥ späda innebandypojkar gör plötsliga rörelser i sidled rakt ut pÃ¥ cykelvägen sÃ¥ finns det faktiskt inte mycket man kan göra! Det finns sÃ¥ mÃ¥nga som inte begriper hur de ska bete sig i trafiken, och att det i slutändan alltid är naturens bästa vän, cyklistens, välbefinnande som mÃ¥ste prioriteras. Det är därför jag har börjat predika. Inte som prästen i kyrkan med väl valda ord och mÃ¥lande metaforer. Nej nej – genom gester, knytnävar och svordomar förmedlar jag mitt budskap. Allt för att hjälpa mina arma stackars medmänniskor. För jag är Den Upplyste. Jag är Cykelbuddha!
Låt oss först tänka oss in i situationen där gångtrafikanten inte visar cyklisten respekt. Detta sker oändligt ofta på trottoarer med både en gång- och en cykelfil. 50 % av gångtrafikanterna bara måste få gå på cykelsidan på vissa ställen här i Brighton. Som cyklist blir jag förstås synnerligen irriterad över att behöva väja ut i gångfilen, varför jag brukar vara noga med att cykla förbi så absolut nära syndaren som möjligt och gärna riktigt fort också. Görs det på rätt sätt så hoppar han eller hon till av skräck, och ett litet skrik på det är förstås en extra bonus. Görs det på fel sätt får man ingen reaktion alls eller åker på att betala skadestånd.
Icke sällan händer det ocksÃ¥ att bilisten inte visar cyklisten respekt. Ett typiskt exempel är när jag, Den Upplyste, ska svänga upp mot vänster vid köpcentret Sainsbury’s pÃ¥ Lewes Road, och bilisterna, dumma som stockar, svänger för tvärt, och klämmer ut mig pÃ¥ trottoaren. När bilarna är i rörelse är jag för upptagen med att kasta mig uppför trottoarkanten för att hinna visa min ilska, men ofta brukar rödljuset lysa alldeles innan svängen, och dÃ¥ händer det att jag fÃ¥r möjligheten att dela med mig av min ringa mening. Vid dessa tillfällen brukar bilisten längst fram ställa sig precis sÃ¥ mycket i cykelfilen sÃ¥ att jag inte kommer förbi (det är alltid cyklistens rätt att vara längst fram i kön vid ett rödljus). Här brukar jag trycka mig fram till bilens vänstra sidobackspegel och samtidigt tappa lite pÃ¥ sidorutorna för att fÃ¥ förarens uppmärksamhet. När jag är framme gör jag, med blicken fäst pÃ¥ förarens fula tryne i backspegeln, ilskna gester, och mimar en brysk tillrättavisning. Varför jag väljer att just mima den är inget mysterium utan grundar sig i mitt undermedvetnas livslÃ¥nga missförstÃ¥nd som fÃ¥tt mig att tro att irriterade trafikanter faktiskt alltid mimar. Sitter man i en bil och fÃ¥r en brysk tillrättavisning av en gÃ¥ngtrafikant sÃ¥ ser man ju oftast bara trafikanten och dennes irritation – man hör ingenting. AlltsÃ¥ mimar han. Och även om detta ypperliga resonemang kanske inte hÃ¥ller alla gÃ¥nger, sÃ¥ rÃ¥der det inga tvivel om att det är tämligen onödigt att faktiskt skrika Ã¥t nÃ¥gon som inte hör. Jag, Den Upplyste, är bra klyftig ändÃ¥.
Sen har vi förstÃ¥s problemet med andra cyklister som inte vet sin plats i trafiken. Detta görs mycket tydligt när pumpande pundhuvuden flÃ¥sar förbi en i full fart, för att sedan tröttna och börja cykla mördande lÃ¥ngsamt istället. Varför är nu det sÃ¥ farligt? Jo, för fÃ¥ saker är sÃ¥ besvärande som att behöva cykla om en cyklist som just cyklat om en. Det känns bra löjligt. “JasÃ¥, du cyklade om mig, va? Det här innebär krig! Haha, nu leder jag igen, ta mig om du kan!” Och denna nivÃ¥ mÃ¥ste man förpassa sig till om man vill komma mindre än tio minuter för sent till föreläsningen. Allt för att en dum cyklist inte kunde hÃ¥lla ett fast tempo. Själv är jag förstÃ¥s bäst i hela Brighton pÃ¥ att hÃ¥lla konstant fart. Jag har dessutom jobbat fram ett ansiktsuttryck för de situationer där jag tvingas cykla om en sÃ¥dan där frigolithjärna som redan cyklat om mig en gÃ¥ng. Det var inte lätt, eftersom det mÃ¥ste uttrycka tvÃ¥ i sig svÃ¥ra budskap att visualisera: 1) Nej, jag tävlar inte med dig, hehe., och 2) HÃ¥ll samma fart hela tiden, din Pappskalle!  Tricket ligger i att spänna munnen i en liten sträng knop, blinka lite flyktigt med ögonen, och rycka lite kvasifrenetiskt med mungipan, samtidigt som man hÃ¥ller blicken riktad rakt, och lÃ¥ngt framÃ¥t. Cykelbuddha förmedlar sin lära pÃ¥ mÃ¥nga olika sätt!
Slutligen har vi fenomenet respektlösa gångtrafikanter som leder sina cyklar. Det var en skäggig individ ur denna grupp gärningsmän som i tisdags höll på att sätta stopp för Cykelbuddhas framfart. Jag hade precis cyklat ner för en brand backe och tagit mig över gatan. I långsamt tempo var jag tvungen att köra några meter på trottoaren, där jag mötte en man som ledde sin cykel i motsatt riktning. Medan jag sakta gled nedåt höll jag åt vänster och insisterade på att landets generella trafiklagar skulle helgas, och att mannen skulle väja åt (sin) vänster. Motvilligt gick han till slut med på det, men suckade frustrerat. Och kan man tänka sig! Precis när vi möttes så vred han en smula på framhjulet så att jag fick väja, och slog följaktligen i foten och trampan i en sådan där stor silvrig elbehållare. Jag vacklade men höll mig på cykeln, och när jag återfått kontrollen vred jag mig ilsket för att hytta med näven och utropa en väl vald buddha-svordom. Dessvärre hade det vänstra skosnöret kilat fast sig i trampan så vridningen avbröts abrupt. Jag kastade mig ner med högerfoten, och försökte böja mig ner för att fixa till problemet. Tyvärr följde cykelns tyngd med, och blockerade trampan, samtidigt som den låste mig i en hukad ställning. Ju mer jag rörde mig desto mer sjönk jag hjälplöst ihop. Till slut satt jag ner på trottoaren med cykeln på något märkligt sätt fastkilad mellan benen, oförmögen att komma åt den vänstra trampan, och oförmögen att resa mig.
Är detta svÃ¥rt att visualisera sig? Tänk er dÃ¥ Buddha i sin karakteristiska meditationsställning, fast med knäna en aning högre upp, och med en mountainbike under sitt vänstra ben. “Jajamen, här har vi mig – Cykelbuddha!” En man passerade, och sÃ¥g mycket förundrat pÃ¥ mig. Ack, jag förstÃ¥r den stackaren sÃ¥ väl. Jag ingick helt enkelt inte i hans bild av Gloucester Roads övre trottoar. Jag lugnade honom med blicken. “It’s all part of the plan, min vän. Jag är Cykelbuddha, och det här är min meditationsplats”. Mannen gick vidare. Jag blickade ut över metallstängslet, synade den blÃ¥a brÃ¥tescontainern, och försökte fÃ¥ en glimt av avenyn nedanför. “Här är det – Mitt Nirvana. Min slutstation pÃ¥ den jordliga existensens lÃ¥nga cykeltur.”
Sedan hände det sig som sÃ¥ att en kvinna som följt scenariot en bit nerifrÃ¥n vägen dök upp och ville hjälpa mig knyta loss skosnöret frÃ¥n trampan. Rusig av meditation lyckades jag bara häva ur mig ett “Yeah” som svar till allt hon sade. När jag en halv minut senare stod upp var jag befriad frÃ¥n predikantens börda. Cykelbuddhas livscykel hade nÃ¥tt sitt slut här, i denna del av världen. NÃ¥gon annanstans ska han födas pÃ¥ nytt, och leda nya vilsna trafikanter i vÃ¥tt och torrt, men jag är inte längre Cykelbuddha.
Lyckligtvis lämnade han bakom sig en sista helig skrift.
