”Nu när du cyklar så mycket och i vänstertrafik dessutom är det väl på sin plats att skaffa en hjälm”, eller något i den stilen, sade min ömma moder någon gång i höstas. ”Jadå, det ska jag fundera på”, svarade jag lugnt, och tänkte att det är ju ingen lögn om jag faktiskt tar och ägnar några sekunder åt att fundera ut att jag absolut inte under några omständigheter kommer att skaffa en hjälm. Månaderna gick, och jag cyklade mina nästan två mil om dagen utan att ådra mig några skallskador. Visst, marginalerna ute på Lewes Road är sällan större än att det potentiellt skulle kunna inträffa någon obetydlig liten olycka någon gång, men vad riskerar man inte för att slippa sätta på sig något så anskrämligt fult som en hjälm? Dessutom är jag ju en skicklig cyklist och dessutom försiktig och skötsam i trafiken.

Så hände det sig som så en dag i slutet av februari att jag cyklade på en cykelväg i sydlig riktning, strax före svängen in mot centrum. Trots att det varit soligt och fint hela veckan hade det kommit en kort skur och blött upp asfalten en smula. En annan cyklist gled förbi, och in framför mig. Han hade en sådan där löjlig liten sak med jättesmå hjul som många envisas med att trampa runt på i Storbritannien. Plötsligt, när den andra cyklisten befann sig ca tre meter framför mig, hoppade dennes kedja av och en mycket abrupt och brutal inbromsning framtvingades. Jag själv som låg hack i häl i säkert 30 km/h tvingades till detsamma, och dessutom till en väjning ut i gräset mellan cykelvägen och huvudleden. Hjulen och underlaget misstyckte, och det hela urartade i en högeligen dramatisk sladd samtidigt som jag försökte kasta blicken bakåt och kolla så att jag inte for in med bakhjulet rakt i den andre cyklisten, numera liggandes på marken. Efter att ha vänt tillbaka huvudet hann jag i sista stund styra både cykel och skalle från en lyktstolpe som någon placerat just där jag annars lämpligtvis kunnat återfå balansen. Till slut fick jag dock ner båda fötterna på marken och bromsade upp cykeln, utan några spektakulära fall, till skillnad från min stackars medtrafikant.

Smått skakad började jag sedan fundera igen. Denna lilla fadäs hade kunnat kosta mig minst halva förståndet trots att varken bilar eller mitt eget risktagande var inblandade. Den snabba slutsatsen blev att ”allt kan hända i trafiken”, och att det där med hjälm kanske inte vore en så dum idé trots allt.

Sagt och gjort. Snart hade jag införskaffat ett exemplar av de fulaste huvudbonaderna som marknaden har att erbjuda. Ett notervärt fenomen när det gäller hjälmar är att de kramar sig om huvudskålen och omringar hela tankecentret på ett annat sätt än en vanlig, harmlös mössa gör. Det känns inte som att hjälmen är i ens våld. Man äger inte hjälmen. Det är tvärtom. Som en alien i Alien tar hjälmen sitt offer i besittning. Jag gick för nära hjälmhyllan i sportaffären. Var för nyfiken, för fundersam. Så snart jag provat en kunde jag inte bara knäppa upp den och gå min väg. Den stal mitt samvete, och samvetet lämnar man ju inte gärna kvar i en sportaffär.

Att vara livegen sin hjälm medför alla möjliga besvär…

Hjälmen och hans pojke1. Hjälmen vägrar kompromissa med mitt frisyrval

Tillsammans med Brightons eviga luftfuktighet så utgör hjälmen min ståndaktiga frisyrs värsta fiende. Jag har alltid prisat mitt hårs förmåga att stå rakt upp med tämligen få ingrepp från min sida. Hjälmen plattar till håret på mitten, och trycker ut det på sidorna. När man så tar av sig eländet så ser det ut som man fått sig en liten munkmössa placerad mitt på hjässan (illustrerande bild). Inget ont menat mot munkar i allra största allmänhet, men jag känner ändå att Broder Tuck-looken inte riktigt smälter samman med min högeligen charmiga och lite kvasicrazy personlighet.

2. Man kan bli retad av dumma tjejer när man cyklar.

Senast för bara ett par veckor sedan satt det några dumma flickor på en mur och hävde ur sig sarkastiska glåpord om hjälmen och mig när jag cyklade förbi. Det är synnerligen svårt att tänka ut hur Oliver, 20, bör reagera när unga damer, ca 14, retas och gnabbas på ett sådant sätt. Ska man bara se sur ut och fortsätta cykla, såsom man gjorde när man var elva och hade ena jeansbyxan instoppad innanför strumpan, för att sedan gråta ut i mammas famn? Ska man le stort och ledigt signalera att ”hehe, jo man ser ju lite dumkorkad ut, men om vi skulle ta och jämföra IQ ni och jag …” Eller ska man rentav stanna cykeln och använda sin akademiska auktoritet för att föreläsa lite om hjärnans och huvudskålens betydelse för det allmänna välbefinnandet för dessa stackars unga mademoiseller?

Lösningen i mitt fall blir vanligen att le stort och verka rakt igenom oberörd, för att sedan ändå gråta ut i Fridas famn, medan hon förstående smeker mig över munkhjässan.

3. Man måste till varje pris se till att resten av bekantskapskretsen aldrig får se en cyklandes.

Här måste många strategiska beslut fattas. Ibland måste man helt enkelt parkera cykeln i en annan del av Campus eftersom man löper alldeles för stor risk att stöta på någon bekant vid ett mer geografiskt lämpligt cykelställ. Med hjälmen på skallen. Hellre en extra promenad än att tvingas kväka ur sig något i stil med ”Oh hi…hehe…helmet yes, well I’m from Sweden you know, and there we prefer to have…safety först, so to say, höhö”.

Sanningen att säga har jag redan två gånger tvingats be om ursäkt för hjälmens och min egen existens. Först insisterade min gode vän ”H” på att följa med mig till cykelstället trots att jag protesterade vilt och sade att det behövde han absolut inte göra. Där hängde ju hjälmen. Fastlåst i cykeln. När han inte gav med sig funderade jag på om jag skulle låtsas att jag minsann aldrig sett den där hjälmen som satt fastlåst i min cykel förut (”What? What is this? Very strange…!”)  Efter vidare funderingar fastslog jag emellertid att det skulle vara svårt att få historien om den mystiske mannen som låser fast hjälmar i andras cyklar trovärdig, trots att jag är rätt dramatiskt lagd. Lösningen blev istället att skylla på mamma och Frida (”Yes, hehe, helmet, Frida and Mom say I should have it, you know, I use it sometimes to make them happy, höhö”). H, efter att ha sett hjälmen och liksom jag konstaterat att den, liksom alla andra cykelhjälmar, är besinningslöst ful, undrade varför jag inte bara låtsades ta med hjälmen. Jag förklarade med sorg i blicken att det inte fanns något bra ställe att gömma den vid cykelstället hemma.

Det andra tillfället var när en annan god vän, ”A”, föreslagit att vi från och med i höst (då han flyttar från Campus till centrala Brighton och ska ta upp cyklandet han med), skulle göra sällskap åtminstone en bit av cykelvägen. Jag sade med en tung salivklump i strupen att ”det går väl bra”, varpå tungan fortsatte mala utan min tillåtelse: ”I use a helmet now, by the way”.

Jag hade egentligen ingen anledning att avslöja min mörka hemlighet. Så här i efterhand begriper jag inte alls varför. Kanske var det en liten del av mig som ville testa A:s vänskap. (”Ok, nu vet han att jag både får bra betyg och har hjälm. Nu är det upp till honom om han vill upprätthålla vår vänskap…”) Ja, så var det nog. Jag ville ge honom en ”fair chance” liksom. Reaktionen jag fick var dock först mest konfunderad, varpå han hostade upp ett litet halvkvävt garv. Huruvida han fortfarande var intresserad av att göra mig cykelsällskap i höst framgick inte riktigt…

————-

Hjälmen äger mig. Inga tvivel råder. Halvhjärtade försök att låtsas glömma den hemma slås snabbt ner av svindlande samvetsstormar. Hjälmen har min huvudknopp i ett fast grepp. Bokstavligen som bildligt talat. Och snart är Sverigesemestern över. Snart ska hjälmen ut och med sin pojke och cykla igen.

 Skriv en kommentar

* (t.ex. Enok Snutenhjälm)

* (t.ex. "enok.snutenhjalm@gmail.com")

Du kan använda dessa HTML taggar och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

   
© 2012-2013 Jag kan inte Suffusion theme by Sayontan Sinha