Det har jag faktiskt förtjänat! Väl?

Det där med att förtjäna är i mina ögon mycket intressant. Det går hand i hand med att få unna sig, och baseras på en rad mycket tänjbara och från individ till individ vitt skilda riktlinjer.

“Nu har jag jobbat hela dagen, alltså förtjänar jag en lugn kväll framför den sprakande brasan med en god kanna örtte och en sidenfransad mysfilt! Eller? Borde jag måhända ha gått ut med soporna och dammat huset och kollat igenom de där fördömda papprena innan jag satte mig?”

De flesta lever mer eller mindre med tvångstanken att allting måste förtjänas. Att leva med detta tvång innebär i praktiken att (bland andra) följande scenarion ständigt inträffar:

1. Du hämtar inte en god sockerbulle ur skafferiet trots att hela din kropp vill ha en god sockerbulle.

2. Du sätter dig inte och ser på en långfilm, och börjar istället göra något som du tycker är mindre roligt än att se på långfilm.

3. Du går inte ut och äter en trerättsmåltid på restaurang “Gyllene gaffeln”, utan nöjer dig med de fläsklägg och äggulor du har kvar i kylskåpet.

Och med anledning av dessa tvångstankar så håller vi oss inom vissa gränser som troligen gör att vi nog ändå mår lite bättre. Åtminstone gillar jag att tänka så i fallet “mig själv”. Under många år har jag arbetat efter detaljerade förtjänings- och belöningssystem, som emellertid luckrats upp och förmildrats en del under senare år. När jag var långdistanslöpare i Bratislava var det exempelvis aldrig tal om att få njuta av chips på en fredagskväll om jag inte hade tagit ut mig ordentligt under dagens löppass. Numera räcker det med att ha varit ute under dagen för att få chips. Under en period fick jag inte gå och lägga mig om jag inte spelat piano i åtminstone 20 minuter. Numera räcker det med att jag har dammat av pianot under den senaste veckan.

Nu är åren som ofelbar självdisciplinist över, varför det är synnerligen ironiskt att jag behöver självdisciplinen mer än någonsin. Dels ska jag någon gång i framtiden ta en universitsexamen, och dels arbetar jag med mina små söta hemsidor. Det besvärliga med att arbeta på sina egna på söta hemsidor är att det inte finns någon chef som kommer och sparkar en i baken om man unnar sig för mycket icke-jobbande. Jag har därför aktivt försökt vara min egen chef, vilket i praktiken innebär att jag ber mig själv komma och prata med mig i enrum lite då och då och tala ut om mina arbetsvanor. “Jag är lite besviken på dig nu, Oliver” brukar jag säga och himla lite med ögonen och klia mig lite andfått innanför glasögonen. “Jag vet det och jag ber om ursäkt” brukar jag svara och se ner i marken med skamsen min. Sen brukar jag klappa mig lite på axeln och säga “det är bra det!”

Ibland känner man faktiskt att man har förtjänat. Jag brukar arbeta i lite olika “belöningsskiften” som innebär att jag jobbar en stund och sedan får en belöning. Efter två skrivna artikar kanske jag får ett litet fnösk-digestivekex med chokladöverdrag, och efter två lästa kapitel i harmoniboken kanske jag får en kopp kaffe. Efter ytterligare tre timmars jobb kanske jag får sova…

Ibland har man inte förtjänat.

I helgen fick jag obehagligt besök av ensamheten då dum-dumkärestan tog planet till iskalla Sverige. Jag kontrade med att skriva en plan över hur jag skulle ta mig igenom alla stackars uppskjutna lästimmar. Till slut blev det en riktigt tjusig lista med många kapitel ur flera olika verk. Samtidigt tänkte jag mig att jag kunde unna mig en film, kanske under lördagskvällen. Jag gick därför och köpte en flaska vin, chips, ett par godispåsar, och ja, varför inte ett wienerbröd på det? “Jag ska inte äta allt”, sade jag till mig med rynkad panna och nickade.

På fredagskvällen kände jag mig väldigt trött, så jag mumlade till mig själv att “jag sätter väl på en film och tar ett glas vin”. Jag höll med, och korkade upp flaskan. Fem timmar senare låg jag i sängen, förnimmande en viss halv-lullighet, med chips, godis och en cola i handen, och är halvvägs inne på min andra film. Av de för kvällen planerade tre kapitlen var tre rader lästa.

Lördagen innebar en studie i ineffektivitet, som till slut innebar middag och ett behov av att ta slut på vinflaskan. Fyra timmar senare satt jag, återigen förnimmande en viss halv-lullighet med chips, godis och cola och glodde på film (nu satt jag förstås kvar vid skrivbordet, i ett svårrättfärdigat försök att egentligen verka vara på gång med läsningen). “Snart är jag igång igen”, grymtade jag och nickade viktigpettrigt.

Klockan halv fem (16.30) igår vaknade jag ur misslyckad mans dvala, av att en återvändande Frida ringde. På två dygn hade jag fått arbete till ett belöningsvärde av ett halvt fnöskkex gjort. Tragiken visste inga gränser. “Hur mycket onyttigt har jag inte satt i mig?” frågade jag mig själv. Jag svarade inte, utan såg mig bara bittert i ögonen.

Igår kväll fastslog jag därför att jag varken gjort mig förtjänt av fnöskkex eller sömn. Istället skulle hela natten ägnas åt intensivt studerande av tendenser inom Chopins harmonisering. Med 11 timmars sömn under lördag-söndagsnatten hade jag redan mer än nog för två dygn, men jag måste säga att det såhär dagen efter vattnas enormt i munnen efter ett litet fnöskkex här uppe på tredje våningen i Silverstone-byggnaden.

Men det har jag faktiskt förtjänat nu! Väl?

Trettio sidor till, sen så!

Jag kan ju försöka rulla tungan under tiden.