För ett par år sedan blev en sådan där Facebook-grupp väldigt populär. Den heter “Går det inte att laga med silvertejp är det trasigt“. Vi talar om en hyllning till den magiska silvertejpen helt enkelt. Jag har själv olyckligtvis begripit mig på denna grupp. Min första reaktion när jag såg den var reaktionen à la den dryga ordmärkaren som bara suktar efter att få påpeka att “allt som över huvud taget behöver lagas är väl trasigt?” Det råder ju sällan något tvivel om att något som är trasigt är trasigt. När man råkat göra sönder ett glas så är det väl ytterst sällan man ber någon att hämta silvertejpen för att kolla om glaset verkligen är trasigt?
Min andra reaktion var mer på det personliga planet, och löd ungefär “jag håller inte med”. Min uppfattning har nämligen alltid varit följande:
“Det som är trasigt går inte att laga”
Jag tog förstås genast initiativet och startade en sådan grupp. Succén uteblev dessvärre, och när Facebook gjorde sin regelbundna rensning av inaktiva grupper så hade den blygsamma två medlemmar – jag själv och Staffur Gudminsson, mitt alter ego som jag skapade med en annan mailadress.
Anledningen till att jag är av denna åsikt är att jag helt och hållet lever i avsaknad av det man kan kalla för handy man’s competence. Om något går sönder så är allt förbi. Det finns inget hopp. Till och med cykelpunkteringar är jag lite smått osäker på. Går de verkligen går att laga? Cykelgubben i mitt bostadsområde hemma i Uppsala tycks i alla fall aldrig lyckas. “Nej, jag fick inte en ny punka på den 50 meter långa färden mellan verkstaden och min lägenhet, Magnus!”
Opassande nog är hela min tillvaro i färd med att falla ihop och itu. Frustrerande mycket i min närvaro har nämligen valt att dö sina dödar i förtid på senare tid:
1. Mina cykellysen
Man kan ju tycka att det borde räcka med att ett cykellyse går sönder, men i mitt fall så var förstås både bak- och framljuset tvungna att bli kaputt ungefär samtidigt. Åh nej, oroa er inte, jag talar inte om själva lampan! Jag har faktiskt lärt mig att byta batterier (sommarkurs). Istället rör det sig om de små funktionerna som gör de möjligt att fästa lysena på cykeln.
Det började med framlyset. En ovärderlig bit av fästningsanordningen lyckades självdö och falla av i väskan. Jag minns hur jag först inte kunde programmera hjärnan till att förstå att det faktiskt inte längre gick att trycka på lyset på cykeln. Jag vände och vred på det, frågade “Varför, Gud?”, och grät en skvätt. När jag sedermera förlikat mig med mitt och cykellysets öde så börjar jag naturligtvis inte försöka tänka ut hur om möjligt jag kunde fixa till problemet, utan snarare hur jag kunde ta mig runt det. Jag är alltid redo att anstränga mig rätt mycket extra bara för att slippa ta steget att faktiskt åtgärda något. Följaktligen cyklar jag nu, krampaktigt hållandes lyset i handen.
Någon vecka senare självdog baklyset på samma manér. Jag försökte förstås direkt samma trick igen, men det var mycket bökigt att ständigt hålla armen rakt bakåt. Vidare utgjorde det ett visst problem att inga händer fanns kvar till att styra eller bromsa cykelskrället. Lyset sitter nu fast med 90 bitar tejp.
2. Besticklådan
Vi har dragit slutsatsen att snickarna som byggde vårt kök satte ihop besticklådan på engelskt manér – utan skruvar, och över en kopp te. För att inte lådan ska kollapsa när man drar ut den måste man således försäkra sig om att man inte darrar något på handen, att ens armrörelse är exakt vinkelrät mot lådan, och att inga fordon större än en pulka färdas på gatan utanför. Mina tappra försök att tejpa lådans skruvbefriade skenor har haft begränsad framgång.
3. Alla våra glas
Nu köper vi visserligen inte hutlöst dyra glas, men det är bekymmersamt så lätt de går sönder! Vanligen inträffar dessa olyckor när man råkar stöta glaset i en skål, eller som en följd av att någon utbringat en sådan.
4. Min älskade ljudanläggning
Det här har varit allra svårast att förlika sig med. Ljudkabeln till en av mitt livs stora kärlekar, Logitech Z-2300, har gått sönder. Med trasig menas här “mycket allvarligt glapp”. Under en period fungerade det om man behandlade sladden varsamt och inte stötte till den. Sedermera var man tvungen att lägga något sorts objekt mot kabeln för att hålla den vinklad på ett särskilt sätt. Senare ändå har det varit ett oerhört precisionsarbete att hitta exakt rätt motvikt och exakt rätt position där kabeln faktiskt fungerar. Och kabeln hamnar lätt ur position. Faktum är att det räcker med att man stöder armbågen mot skrivbordet, tar ett för djupt andetag, eller att en granne spolar i toaletten.
Numera har jag plockat isär ljudanläggningen, och ämnar gå med kabeln till en elektronikverkstad. Inte för att jag på något sätt tror att kabeln går att fixa till, nej nej, det som är trasigt går inte att laga. Men jag kan behöva en liten promenad för att bearbeta sorgen.
Inte är det lätt, när allting faller samman för en, men varför gnälla? Det vore en skymf mot barnen i Uganda som inte har några besticklådor.
Veckans “kan inte”-artikel handlar om viktuppgång. Jag brukar alltid kunna koppla ihop tipset om veckans “kan inte”-artikel med det jag just skrivit, men det gick visst inte idag. Ack och ve, ytterligare en trasig funktion.
