Jag kan inte

Är det kanske dags att vara lite arg? Jag tror nästan det. Jag har fått veta att jag genom denna blogg framstår som en glad, lättsam och allmänt fryntlig person. Detta är givetvis ett stort missförstånd. I själva verket är jag en temperamentsfull best som aldrig tvekar att blossa upp i vild ilska och frustration över allt från krig och orättvisor till gasräkningar och droppande kranar. Mitt vardagsvredesmod är rentav så omfattande så att dagens inlägg – ett klassiskt “ris och ros”-inlägg” – består till 85 % av ris och bara till resten av procenten av ros. Det betyder inte att rosorna är mindre värda, utan att det helt enkelt krävs mer plats för att klarlägga veckans risiga betraktelser. Här kommer ett förtydligande om vad “ris” och “ros” innebär på JagKanInte.se:

Ris – Ilska riktad mot någon, något eller några. Det kan också bokstavligen ha med ris att göra.

Ros – Tacksamhet riktad mot någon, något eller några. Det skulle också bokstavligen kunna ha något med ros att göra men så är icke fallet idag.

Ris

1. Usla medarbetare

Jag tycker personligen att jag på senare år blivit riktigt duktig på att arbeta i grupp. Tricket är att ständigt tvinga sig att se potentialen i varenda korkat förslag som bänghuvudena i ens grupp kräks ur sig, och sen intala sig själv att man faktiskt inte är den enda som kan tänka i ensemblen. Vad som är desto värre är när man råkar ut för pantskallar som inte förmår uträtta ett fattigt dutt och inte kan stava till framförhållning. Just nu arbetar jag på ett grupprojekt till vilket vi behövde boka en lokal på ett visst datum ett par veckor fram i tiden. Uppgiften att ta reda på om detta var möjligt gav vi (“vi” består här av mig själv och de två gruppkollegor som lyckades ta sig till morgonseminariet) till den unge herr …jag borde inte använda hans riktiga namn …låt oss kalla honom Douglas. Anledningen till detta var inte att vi tyckte att Douglas bara kunde göra de enkla skräpjobben, utan mer att vi inte fann honom kvalificerad till att uträtta något annat.

Trots upprepade SMS och mail från min sida tog det evigheter för Douglas att utföra sitt uppdrag. Till slut var jag och ett par andra tvungna att börja slipa på en presentation av projektet trots att vi inte var helt övertygade om att det kunde genomföras. Till slut – ett par dagar före – hade Douglas äntligen gjort det han skulle. Och lokalen kunde inte bokas. Dagen före presentationen fick vi således helt omintetgöra, omkonceptualisera, omplanera, och, i mitt fall som litteraturansvarig, ställa in större delen av nattsömnen. Douglas tilldelades den enklaste punkten att presentera. Trots detta var han inte på plats på morgonen. Jag ringde honom. Han svarade. Jag lade på direkt eftersom workshopen hade börjat och eftersom mitt ända mål var att väcka honom. Skickade ett par till SMS för att bekräfta hans uppvaknande. Inget svar. Ringde igen. Ingen Douglas. I slutändan fick vi improvisera hans del. Två timmar efter workshopens slut skickar Douglas ett SMS med orden “Sorry. Såg att jag svarade när du ringde. Måste trott det var alarmet …”

Jag är medveten om att jag kan ha haft för höga förväntningar på Universitetet. Jag förstår nu att var man än hamnar – i utbildningen eller i arbetslivet – så kommer det alltid att finnas en Douglas. Inget att bli ilsk över egentligen …men ett hetlevrat vilddjur som jag blir allt lite vredgad i alla fall.

2. På indisk restaurang

Här har vi veckans ris så det smäller om det. I lördags var jag på indisk restaurang med Frida, hennes far, och hennes tre farbröder. Vi talar här totalt fyra bröder med god aptit och tävlingsinstinkt. “Bröderna Kaos” som Frida kallar dem trivs mycket bra ihop, men under ytan lurar den evigt broderliga kvasirivaliteten: ”Vem kan äta mest?” “Vem kan äta snabbast?” “Vem ser absolut mest inte alls oberörd ut av att maten ändå är ganska stark?” Givetvis kunde jag med min tävlingsinstinkt och bestialiska krigsursinne inte undvika att sugas in i “den tysta jakten på självbekräftelse”. Inte visa några tecken på att maten är stark! Inte lämna någon mat! AAARGH, jag ska visa dem!

Maten bestod av ungefär åtta olika såser, serverade i små skålar placerade i en ring runt en lite större skål med ris. Ska jag vara helt ärlig fann jag ett par av de där såserna en aning “tungbrännande”, men det fick förstås inte på något sätt framgå.  ”Maten är sådär skönt stark” sade en bror. “Ja, verkligen” hävde jag ur mig och flämtade i mjugg. Några minuter senare tryckte jag ur mig något i stil med “den här med morötter i hade en del stuns”. “Ja, men det är inget som är riktigt starkt!”, påpekade en bror som svar, och jag skyndade mig att försäkra alla om att “nej inte starkt, verkligen lagom alltihop, hejhopp”. Ett par gånger dök servitörer upp och frågade om maten kanske var i starkaste laget. Turligt nog ställde de sig aldrig vid mig, men så såg jag också till att smygflämta endast när de tittade åt ett annat håll.

En av bröderna visade sig vara storätaren. Han satte i sig nästan allting, och fort gick det också. Eggad som jag var tryckte jag emellertid till slut i mig absolut allting, och satte dessutom i mig det bröd som den segrande brodern egentligen “hade rätt till” (av de fyra bröd som låg i en skål mellan oss hade han ätit ett och jag två). Jag hade allting mycket noga uträknat. Dessvärre var det vi det laget jag äntligen ätit upp ingen annan som höll koll på ätstatistiken längre. Alla andra var klara för länge sedan och ville betala och gå därifrån. Halvt ihjälstorknad försökte jag sörpla i mig resten av ölen som jag i min förblindat hetsiga jakt på seger helt glömt bort. Det gick inte.

Ros

1. En käresta

Under de senaste timmarna har det hänt mycket som inte ryms i detta inlägg men som definitivt kommer att få utgöra nästa. Jag har varit på sjukhuset. Jag är livrädd för sjukhus. Frida var med mig hela tiden. Och det är inte allt. Hon köpte en jättemjuk hoodie och en lila tröja till mig för några dagar sedan. Jag älskar jättemjuk och lila.

2. Kärestans familj

Frida har en familj som är experter på att flyga till England och vara alldeles för generösa. Jag vill inte ens prata om hur mycket jag bjöds på när både morfar, syster, mor och far var på besök för några veckor sedan, och i lördags kom som tidigare nämnt Bröderna Kaos på besök (inte heller då fick jag en plånbok i vädret). Likadant är det när min egen familj kommer på besök. Och ni som läste förra veckans inlägg vet att jag knappt protesterar längre. Ack ack, att vara utlandsstudent. Evig tacksamhetsskuld hit och dit. Ingen hyfs och ingen skam.

Ser man. Nu efter att få avsluta med att dela ut några rosor känner jag mig med ens betydligt mindre helilsken och risig än för en stund sedan. Mycket lämpligt.

Nu har det gått sådär förfärligt lång tid igen. Två veckor sedan var det jag skrev här på Jag kan inte sist så jag räknar förstås med att mina tappra följare har slutat gå in och kolla efter nya inlägg, blockerat sidan i webbläsaren, tagit bort mig som vän på Facebook, samt kastat en förbannelse över mig och min familj i evighet. Om det nu mot förmodan inte skulle vara på det sättet så kommer här ett nytt inlägg, och det ska handla om en utlandsstudents ekonomiska förutsättningar. Bara ett sådant tema ger utrymme för en mängd olika “kan inte”-artiklar för framtida produktion:

- Kan inte betala räkningarna

- Kan inte ta högre lån

- Kan inte känna plånboken i fickan

- Kan inte ta rätt mängd vatten till nudlarna

Det ska också handla om vett och etikett, och hur man som fattighjon till utlandsstudent hastigt och lustigt förvandlas från den prydlige unge mannen i fluga till den dreglande gamen i trasor.

Tyvärr, för att denna koppling ska bli tydlig, måste jag inleda med en tragisk redogörelse för utvecklingen av min personliga ekonomi under de senaste åren. Det viktigaste att lägga märke till här är övergången mellan “19 år” och “lite äldre”.

Oliver, 16-19 år – Bloggar och startar hemsidor på löpande band och surfar således på sedlar genom hela gymnasiet.

Oliver, lite äldre – Tjänar fortfarande lika mycket. Lite mer till och med. Men något har hänt med pengarna som kommer in på kontot. De saknar relativt värde. De summor som förut köpte allt drunknar nu i en förskottshyra eller en elakartad terminsavgift, som dessutom finansieras av illasinnade merkostnadslån.

Det torde vara tillräckligt med nödvändig bakgrundsinformation för att gå vidare till etikettsdelen av det hela. Ty även ungdomen, åtminstone den städade, har vett nog att nyttja frasen “Nej, men inte ska väl du …”

Jag talar givetvis om det där med att bli bjuden. Något som jag har fått lära mig sedan barnsben genom att “observera och kopiera” föräldrar, släktingar och vänner är att man aldrig är värd att bli bjuden på något. Följaktligen finns det en rad absolut nödvändiga fraser att tillämpas om någon skulle antyda att exempelvis restaurangmiddagen är till bjuds.

“Nämen, varför ska du …nääeeh!”

“Hördu det är ju faktiskt alldeles alldeles för mycket!”

“Nejmen jag betalar väl för mig, inte ska väl du? Knas heller!”

Först efter att någon av dessa fraser har yttrats, och pannan rynkats upp och ner i oförstånd ett visst antal gånger, kan man börja fundera på att tacka ja. I vissa fall känns bjudningen extra olämplig. Då passar det bättre med ett milt vredesutbrott.

“Neej Nej men vaf*n! Inte ska du behöva göra det. Lägg för f*n av nu! Ähmen ge dig!”

En sådan fras eller en liknande, följt av pannrynkningar och ett kontinuerligt ögonbrynshimlande med inslag av yrsel, krävs för att man ska få tacka ja vid sådana tillfällen.

Vid vissa tillfällen känns det högeligen genomfel att bli bjuden. Då är det på sin plats att inleda ett litet slagsmål. När mildare åkommor som blåtira eller käkfraktur ådragits åt endera hållen kan man sluta och så småningom, efter några svordomar, tacka ja.

Vad har då allt detta och göra med utlandsstudentens ekonomiska situation? Jo, i all ärlighet har jag alltid ansett mig själv vara en utmärkt protesterare. Ska man bjuda mig på något så ska man minsann få kämpa för det! Och försöker man smita så springer jag efter med plånboken i högsta hugg. Jajamen, värdet av den eventuellt insparade pengen har under mina senare år alltid skuggats av värdet av att få betala för sin egen middag.

Sedan hände det sig såsom så att jag blev utlandsstudent. Och med ens har jag noterat ett skräckinjagande förfall i protestnivå. Sedan jag landade här i England har jag nog inte vid ett enda bjudningstillfälle ens fått upp plånboken och än mindre viftat med den. Bara den senaste proteststatistiken, hämtad från restaurangbesök tillsammans med de släkt och vänner som kommit och hälsat på, visar på mörka trender:

…

86. Feb -12. Restaurang. “Det är alldeles för mycket”

87. Apr – 12. Restaurang. “Nejmen stort tack. Det hade du inte behövt göra”

88. Apr – 12. Restaurang. “Ahm …eh men …aa, tack snäl… stort tack”

…

Jag distraheras gång på gång av en slingrande hjärnsnok som väser “här kan du sssspara en sssslant”. Jag blir helt ställd. Helt lealös. Förmår inte kväka ur mig en enda förståelig protest. Och framtiden ser inte ljus ut! Om de nuvarande trenderna håller i sig tvingas jag räkna med följande utveckling innan året är slut:

Juni – “Men …å, ja tack så mycket då”

Augusti – “Menar du det? Tack!”

Oktober - “…ja här ligger notan på bordet …men den här gången hade du väl inte tänkt bjuda?”

December - “Tar du det här eller?”

På det viset är det. Flugan är uppknuten. Jag ser bara extrapriser. Jag lever som en gam. Det är med en sorg och längtan i blicken som jag ser tillbaka på den tiden då jag fortfarande kunde yttra orden “nej men inte ska väl du …” utan att snubbla på orden. Utan att halka med tungan. Utan att få munnen full av fattig gams dregel.

När man bor i Brighton så är det lite av en grundregel att man måste unna sig jättemycket beach time (jag tillämpade här en anglifiering för att låta lite hipp). Samtidigt har jag försökt skärpa till mina arbetsrutiner som evigt tapper webbutvecklare, och i mångt och mycket nu under mina lediga veckor försökt göra nine-to-five av det hela. Denna ambition går dessvärre inte ihop med den förstnämnda, om man nu inte tar med sig sin lilla laptop och promenerar ner och sätter sig nere vid det stora blå i någon soltimme. Gör man det däremot, så slår man ju två flugor i samma smäll!

Just detta gick jag starkt in för för några dagar sedan, i samband med att jag började känna mig lite rastlös efter att ha knåpat ihop en artikel om musiktraditioner och folkdanser på Komorerna. Dessvärre skulle jag bli tvungen att smälla fler flugor än planerat.

När jag så beslutade mig för att knyta på mig min tjusiga nyinköpta vårskor och trava ner mot vattnet så guidades jag av en viss fåfänga. Jag har nu sommar ut och sommar in vid ett tidigt skede drabbas av en besvärande och alltför tydlig bondbränna, som varje år varit närmast hopplös att bli av med. Två eller tre längre tillfällen ute i solen med T-shirt, och jag är dömd till retsam randighet resten av sommaren. Nu under de första riktiga soldagarna har jag velat undvika det genom att snabbt trippa ner på stranden, sätta mig nära vattnet med ryggen mot en stenmur där man är lite dold, och smidigt glida ur tröjan. Två gånger har jag varit nere med Frida redan, och det har gått så utmärkt så.

Nu är ni förvirrade eftersom det ju är fullt naturligt för hanar som jag att promenera omkring utan tröja på en strand, men man måste ha i åtanke att Brighton Beach på ett sätt är en förlängning av staden. Man är liksom fortfarande mitt i staden även när man är på stranden, och det är mest bara på den lilla sluttningen alldeles nere vid vattnet som man över huvud taget skymtar några exemplar av bara brittiska magar. Åtminstone i mars. Och att vara den enda som går omkring och flashar magen tilltalar mig inte, lite pryd som jag är.

I vilket fall så gick jag ned på den tjusigt stenbeprydda delen längst nere vid vattnet, satte mig mot muren, snörade av mig skorna, kastade en blick över axeln, och drog av mig tröjan. Jag tog upp laptopen ur väskan och kände den inspiration som bara frisk luft kan ge komma strömma emot mig som en ljummen, ångande havsvind. Ah, vilken frihet… Solstrålarna kittlade mig lekfullt i naveln. Jag fnissade till. En sådan där liten minifluga (som egentligen har ett namn men som jag kallar “minifluga” i brist på annat) kom och satte sig på min arm. Jag log och sade “nähä du liten Herman! jag ska minsann inte få några soltatueringar jag!” En till minifluga satte sig på armen. Jag viftade bort dem. Med ens kom en hord av fem flugor och satte sig på magen. Jag ryckte till och sopade iväg dem. Tio till kom och satte sig överallt. De ville åt min dator! Jag stängde den.

Plötsligt var jag omgiven av en svärmande armé av minst 200 miniflugor. Jag flög upp och fann mig ens barfota och intensivt skuttandes upp och ner på de hårda stenarna. AJ AOUCH AAAH ARRGH!! Med ens var jag inte särskilt skymd längre. Alla som gick ovanför muren såg nu den blonda, halvnakna ynglingen, och undrade vad för nytta en mongolisk regndans skulle göra nu när vädret äntligen var fint. Jag kastade filten och väskan åt vänster, och försökte sätta på mig skorna och tröjan med en hand medan jag fortsatte vifta som en takfläkt med tics.

En minut senare stod jag uppe på asfalten – riktigt svettig av allt viftande. Jag knäppte bort tre kvarvarande flugor som råkat dö på min armbåge. “De måste ha haft sitt bo just där i någon murspringa” tänkte jag och såg mig omkring. “Men …nog kan man ta av sig tröjan här? Om jag sätter mig här på bänken alldeles ovanför muren så är jag ändå vänd bort från alla människor. Ingen kommer ingen reagera på att jag är den enda utan tröja här uppe!”

Jag satte mig på bänken och drog åter av mig T-shirten. Visst, här uppe var jag rätt ensam med att blotta mig, men stenstranden låg alldeles nedanför och där såg man nog en och annan överkokt kräfta till brittisk överkropp. Jag tog av mig skorna, drog upp laptopen ur väskan och slappnade av. Ah, vilken frihet … Sydliga havsbrisar krafsade skojfriskt på min högra bröstvårta. Jag log i mjugg. Om ändå varje dag kunde vara såHÄÄÄR!!

Alla miniflugor attackerade som torpeder på samma gång! Jag for upp som en vettskrämd formfranska ur en brödrost. Jag lyckades precis stänga datorn och sätta på fodralet innan de onda krypen lyckats bryta sig in genom USB-portarna och äta upp min hårddisk. Jag viftade som en panikstressad bläckfisk i ett planktonstim. Jag viftade och viftade, hoppade och skuttade. De äckliga kräkflugorna satte sig på mig i alla fall!

Varenda själ på den två motorvägar breda asfaltsbelagda strandpromenaden alldeles ovanför muren kunde se mig nu. De såg en galning till svensk som helt klart måste ha brutit sig loss från både tvångströja och tröja och rymt från sitt mentalsjukhus. Och inte kunde jag sätta på mig T-shirten med ryggen full av galna flugor.

Ca tjugo sekunder dansade jag nog runt. Det låter inte som en lång tid men det kändes som minst sju evigheter. En sådan där nakendröm. I slutändan drabbades jag rentav av känslan av att jag inte ens hade några byxor på mig. Och alla andra hundratals britter på strandpromenaden hade minst heltäckningsoverall.

Så är det – jag är nog inte skapt för jättemycket beach time. Bondbrännan är mitt öde, och ödet ska man inte utmana. Det blir veckans lärdom. En och annan lärdom kanske också kan snabbas upp i veckans nya Kan inte-artiklar, vilka berör sådana viktiga och världsomfattande områden som att bita på naglarna, ta körkort, flyga och snyta sig.

När jag efter två år av målbrott för första gången skulle ta sånglektioner så grät min nya lärare. Eller hon kanske inte grät, men hennes ögon rödgades och hon fick lite andnöd. Detta var under mitt andra år som boende i Bratislava i Slovakien. Under två års tid hade jag inte sjungit i kör, men desto oftare för full hals och utan magstöd uppe på min vindsvåning. Jag tror min lärare blev förfärad för att jag var en förlorad själ. Hon hörde min potential, men jag hade demolerat min sångteknik fullständigt. Tonsäkerheten fanns kvar, men inte tonstabiliteten. Jag tror jag kan ha haft en klangfärg i stil med Lufsen i Disneys Lady och Lufsen – ylande, och med strupen som stöd. En smula oborstad.

Vår relation blev sedan bättre och bättre, när hon insett att det kanske kanske trots allt fanns en väg ut. Eftersom hon var slovakiska och jag varken förstod eller talade hennes språk så kommunicerade hon med mig på det andra språk hon lärt sig – tyska. Jag varken förstår eller talar tyska heller, så hennes instruktioner förmedlades mestadels med gester och små desperata utrop. Vissa ord kunder jag förstås lista ut betydelsen av, och ett av det hon gärna använde var “kirche”, som jag kunde sedan tidigare. Ordet betyder “kyrka” och hon använde det ständigt för att illustrera att man ska sjunga som om man hade en hel kyrka i huvudet. Samma liknelse var jag bekant med från mina år som körsångare, och vi hittade snabbt vår gemensamma nämnare i detta tjusiga uttryck. Närhelst hon inte kunde hålla sina känslor i styr eller jag inte alls förstod vad hon sade (ofta som en följd av att hon blandat in slovakiska) så sade hon alltid “kirche” och himlade med ögonen, oavsett vad hon egentligen ville uttrycka. Då sken jag upp och svarade “Ja – kirche!” och så kluckade vi glatt. Vi hade en väldigt fin relation.

Det var då det. Nu har jag återigen fått för mig att rekonstruera det demolerade och faktiskt lära mig spela piano. Jag tog lektioner från 11 till 14 års ålder, och sedan dess har jag klinkat sporadiskt och okontrollerat. På senare tid har jag tänkt att jag måste lära mig spela ordentligt, och med tanke på min mycket knapra ekonomiska situation så var planen först att lära sig själv. Jag tänkte att om jag övar tillräckligt mycket så är jag snart en fulländad virtuoso. Efter två tämligen tappra veckor i somras gjorde jag en inspelning av det jag åstadkommit. Det var inte så att jag förväntade mig något märkvärdigt, men det stycke jag övat på under trots allt väldigt många timmar och gjort så perfekt jag bara kunde lät så illa så att jag tror jag svimmade i några minuter. Därefter ägnade jag ett halvår åt att vara besvärad över att jag var den minst instrumentalt kompetenta på mitt musikprogram.

Nu har jag tagit mig i kragen, dragit åt den, dragit åt den lite till, och slutligen hostat upp 100 pund för fem pianolektioner. Min lärare, Mr. James Thomas, är en fryntlig organist. Vi passar bra ihop i den bemärkelsen att vi båda alltid är sena till lektionerna.

Besvärande nog har det visat sig att jag under sex år utan pianolektioner helt och hållet glömt bort så gott som samtliga riktlinjer och tekniker som är standard vid pianospelande. Utöver det har jag lagt på mig ett antal ovanor, några av vilka gjort James rent ut sagt förundrad. Här kommer lite tankar om alla de sätt jag är felinställd på:

1. En bra pianist är alltid avslappnad. Mina axlar är mer spända än Obelix midjeskärp. Några dagar efter första lektionen efter många andnings- och stretchingsövningar gick det upp för mig med full kraft – jag har aldrig slappnat av i axlarna. Det spända tillståndet har blivit det naturliga tillståndet.

2. En bra pianist låter hela armstyrkan gå ut i fingrarna och åstadkommer en varm intensitet genom att böja fingrarna och låta dem jobba ordentligt. Jag låter armstyrkan – den lilla jag har – gå upp i axlarna så att de spänns ytterligare lite mer. Min naturliga reaktion om jag blir ombedd att spela mer intensivt och flödande är att spänna hela kroppen på ett krampaktigt Mr Freeze-maner. Fingrarna däremot, behåller jag så genomstelraka så att jag lika gärna skulle kunna byta ut dem mot fem totempålar, och uppnå samma musikaliska resultat.

3. En bra pianist övar på sitt stycke mycket långsamt och metodiskt, för att sedan successivt, automatiskt och naturligt öka tempot till rätt nivå. Jag börjar öva fortare än stycket går, och har som huvudmetod att upprepa hela stycket 500 gånger tills det flyter hyfsat. När jag sedan på lektionerna blir ombedd att ändra fingersättningen på något eller några ställen blir jag fullkomligt ställd. Försök ni att berätta för era fingrar att de måste bete sig annorlunda i fraser där de gjort på ett särskilt sätt 500 gånger!

4. En bra pianist sitter rak i ryggen och still – åtminstone när han övar in ett stycke. Jag sitter aldrig still, utan har istället en undermedveten och mycket underlig framåtgungande rörelse för mig, som jag upprepar kontinuerligt i tid och otid genom hela stycket. Snabbt eller långsamt. Starkt eller svagt. Klassicistiskt eller barockt. Att döma av James demonstration är detta ungefär exakt den rörelse som Lufsen gör när han i “Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”-klippet skuffar en köttbulle till Lady. Ner med skallen-vinkla skallen-skuffa köttbulle-bak och upp. 

Och det ska ni veta, att det är ett förbaskat pyssel att arbeta bort dessa ovanor. Är jag avslappnad i axlarna spelar jag definitivt för fort. Spelar jag i lagom tempo så är fingrarna raka och loja som totempålar. Är fingrarna böjda och fokuserade på rätt sätt så skuffar jag köttbullar med resten av kroppen.

Ack ja, jag är väl som Lufsen. Lite tufsig och oborstad. Lite för rufsig och opolerad för den virtuosa, sofistikerade världen. YYYYL!!

Veckans artikel är för de som inte kan gå. Det låter inte som en vettig artikel och det är det inte heller. Kan man få lite sofistikerade artikeltips kanske, så jag slipper skriva “Kan inte krypa” nästa vecka?

Jag har aldrig rönt några stora framgångar som mekaniker. Faktum är att jag nog aldrig riktigt lagat något i hela mitt liv. Till och med ett litet hål i tröjan kan jag misslyckas med att sy ihop så till den milda grad att man hade föredragit att behålla den söndrig. Jag är den där personen man går till om man vill ändra status på sin trasiga cykel från “bromsarna behöver spännas åt” till “cykeln behöver bytas ut”. Ryktena säger rentav att det var mina förfäder som fick uppdraget att borsta av Sfinxen i Gizas näsa.

Hm, det där blev fel va? Det finns ingen sfinx i Gizas näsa. Men nu när vi vet att det är den i Giza jag syftar på så kanske det räcker med att jag säger “Sfinxens näsa”?

Var var jag innan jag förlorade mig själv i Gizas och sfinxens näsa? Just det, vid min oduglighet att laga saker! Vad jag ville komma till var  - hur klarar jag då av att ta isär något och justera dess funktion?

Inte särskilt bra heller, förstås.

Härom fredagen skulle vi göra ett roligt projekt på workshopen i kursen “Elektronisk musik”- vi skulle hacka varsin batteridriven leksak. För alla som nu blev mycket förvirrade och rynkar pannan kan jag avslöja att det inte handlade om att stycka den i bitar för att sedan lägga den i stekpannan och fräsa den mjuk. Istället skulle vi bryta oss in i våra leksaker och manipulera deras system. För detta behövde vi införskaffa varsin leksak efter följande riktlinjer:

1. Den måste vara batteridriven.

2. Den bör vara billig, för risken är att den inte går att återställa.

3. Den måste ge ifrån sig något sorts ljud.

Till en början hade jag missförstått uppgiften en aning. Jag trodde att vår föreläsare skulle demonstrera hur hackning går till med hjälp av våra leksaker, varför jag var lite smånyfiken och nästan entusiastisk. Hade jag vetat att vi själva skulle vara tvungna att bryta oss in i en leksak och manipulera dess system hade jag med säkerhet försökt utöva lite mild självbränning för att få ett läkarintyg och tillåtelse att missa workshopen. Detta blev dock klart för mig först när jag väl var där.

Innan dess hade jag jagat runt i ca fyra affärer innan jag hittade en leksak som jag fann billig nog att offra för vetenskapen. Olyckligt nog hade jag, i butiken, glömt bort punkt 3, och frågade därför bara efter något billigt och batteridrivet. Och tänka sig – de hade just en sådan leksak, nedsatt just idag till ringa två pund. En röd bil. Hädanefter refereras mitt vetenskapsfrämjande inköp till som “bilen“.

Jag var mycket nöjd med bilen. Det var en billig leksak som inte kunde vara annat än helt perfekt för det Nick Collins skulle demonstrera. Jag kände att jag var riktigt lycklig när jag cyklade till skolan, så nöjd var jag över den perfekta bilen. Innerst inne visste jag att många säkert inte skulle ha med sig någon leksak alls, och framför allt skulle ingen ha en för uppgiften lika skräddarsydd leksak som bilen.

När jag klev in i workshop-rummet ställdes tyvärr min värld på ända. Jag såg en leksak på varje bänk, många mycket större och helt klart mer avancerade än bilen. Jag svalde så att jag fick kramp i adamsäpplet, men återhämtade mig och tänkte att storleken ändå inte är allt…

När så Nick gjort en kort demonstration med sin leksak var det dags för oss att göra något liknande med våra. Paniken började bubbla i magsäcken när jag insåg att det här innebar att jag skulle behöva använda en skruvmejsel. Samtidigt var resten av gruppen jättesnabba med att hämta verktyg och snart vara alla igång och skruvade och hade sig. En ström av plågsamma leksaksljud fyllde rummet. I samma veva hade jag brutit in mig i förpackningen, och insett att bilen aldrig skulle göra någon succé här. Den var ljudlös. Batterierna var inte till för någon rolig liten signal eller ett tut tut-ljud. De gick till en liten kontroll med vilken man kunde få bilens hjul att snurra. Världens mest meningslösa funktion.

Jag såg mig omkring och försökte se ut som om jag visste vad jag gjorde. Jag vände och vred på bilen, och lade tungan rätt sådär i mitten av munnen som reparatörer ibland gör när de koncentrerat skruvar på en mutter eller något i den stilen. Vid närmare eftertanke lade jag nog tungan lite utanför munnen också för att det skulle bli riktigt tydligt för alla som kollade åt mitt håll att jag var superfokuserad på mitt hantverk, och fingerfärdig som få. När det kändes som om alla kollade bort från mig försökte jag smyga ner bilen i väskan igen. Dessvärre möttes detta försök av ett “How’s it goin’ there, mate!” från en granne, som redan lyckats få sin lilla leksakshatt att spela sin jingel baklänges. Jag tryckte ur mig någon sorts konstellation av orden “Well”, “sound”, “seem not to be working”, och “very strange”, rynkade pannan och såg frånvarande ut. Grannen återgick till sin egen leksak och jag tryckte ner leksaken i väskan.

Jag gick en sväng i rummet. En kompis hade gjort den inbyggda ljudplattan i sin lilla leksakstruck till ett instrument som han kunde spela på. Han frågade hur det gick med min leksak. Jag tvingades medge att den var ljud- och värdelös, men var noga med att påpeka att jag så gott som blivit lurad i affären. En annan kompis hade skapat en helt ny klangfärg till sin ambulansbils signal, spelat in ljudet, alstrat det, och använt det till att skapa ett helt nytt ljud i sitt musikprogram som han stolt spelade upp på sin MIDI-keyboard. Jag hostade fram ett “good work” och kväkte upprört att min “stupid toy” inte hade fungerat som den skulle.

Dessvärre var undanflykterna snart över. På väg tillbaka till min stol stötte jag på Nick som ville veta vad jag åstadkommit så här långt. Bilen fick ryckas upp ur väskan och den besvärande sanningen fick yppas. Den evige optimisten Nick tyckte dock att jag skulle ta isär bilen och se om jag kanske kunde skapa något intressant ändå. Ett dödsdömt företag, förstås. Efter det att jag, efter fyra minuter, lyckats få upp de två skruvar som höll ihop bilen, dröjde det inte länge innan jag:

1) gjort sönder bilen

2) överhettat den lilla motor som fanns i bilen, så att halva rummet luktade bränd olja

3) påkallat uppmärksamhet från resten av rummet för min lukt

4) samlat ihop det som var kvar av bilen i en liten plastpåse

När det så var dags för presentation blev jag inte ens ombedd att demonstrera mitt experiment. Nick sneglade åt mitt håll, men jag lät påsen med den icke längre identifierbara bilen och den omvälvande odören tala.

Så här en dryg vecka senare drömmer jag fortfarande mardrömmar om bilen, som sticker upp sin röda, elaka front ur papperskorgen i rum 221.

Bilen…

Nej! Den måste försvinna från mina tankegångar. Det är illa nog att blogga om den nio dagar för sent. Vi pratar om något annat istället, såsom den nya artikeln om okunnigheten att tjäna pengar!