Hej, hopp och galopp – jag är numera en sjukling. Med det menar jag att jag av hälsoorsaker för stunden är oförmögen att leva ett normalt liv. Rubriken till detta inlägg tycks vittna om ytterligare ett “Kan inte”-inlägg, men i själva verket rör det sig om ett helt vanligt litet bloggkåseri om andningsrelaterade åkommor. Tack Laszlo för den snilleblixten.

Nu kan jag visserligen andas, så om någon stackare sittandes med respirator eller i en kuvös skulle råka se detta inlägg och känna sig illa behandlad – tveka inte att slå en signal (+44 75 17 144 002) så vi kan reda ut det! Ha dock förståelse för att min mobiltelefon reagerar negativt på många olika störningar och har en tendens att stänga av sig själv om uppringaren andas ovanligt tungt.

Låt oss börja från början, vilket innebär lördagen för tio dagar sedan. När jag precis var hemkommen från London insåg jag att jag hade kramp någonstans vid vänstra skulderbladet. Det hade varit småkyligt och jag hade väl gått och spänt mig, tänkte jag, och ägnade inte mer tankeverksamhet åt besväret.

Besväret ville dock inte avlägnsa sig. Under söndagskvällen började dessutom magen producera underliga tickande ljud när jag låg i en viss ställning. Under måndagskvällen gjorde dessa tick ett praktcrescendo och började slå hårt och starkt i takt med hjärtat. Frida fick en mindre chock. Vad min egen reaktion beträffar tror jag att hjärtat stannade under ett par sekunder. Turligt nog fortsatte tickarna, och vittnade därmed om att jag fortfarande var vid liv. Jag bytte ställning, krumbuktade mig, torkade bort kallsvetten och fäste åter fokus på TV-skärmen och Colin Farrell i 1600-talsfrissa.

Kan inte andasTisdagsmorgonen bjöd på en tämligen smärtsam cykeltur ut till Campus, då den förbaskade krampen nu lagt sig som ett spjut mellan skulderbladet och hjärtat. “Du måste klä dig varmare när du åker till London” väste jag åt mig själv och nickade efterklokt. Under föreläsningen kom de mystiska tickarna tillbaka, men nu i en tystare, slugare form. Jag sniffade in lite syre. Kändes andningen tyngre än vanligt måhända? Koldioxid ut. Puh puh. Tickar och spjut. Varmt här inne.

Först här började jag reflektera en smula. Med kallsvettig panna och ena ögonvrån riktad mot föreläsaren smygöppnade jag webbläsaren på laptopen och skrev in orden “hål i lungan“. Det låter som en väldigt drastisk slutsats, men sanningen är att det är ett gammalt släktproblem som både far min och faster min har tampats med. Jag läste igenom 1177.se:s lista över symtom. Hm, möjligen kunde detta stämma!

Efter om, men, smärre sovställningsproblem, telefonsamtal hem till fadern, frustration, och mer värk befann jag mig till slut (på onsdageftermiddagen) hos en rödmosig sjuksköterska på vårdcentralen. Ack, det var inte mycket hon tog på allvar av min snyfthistoria om spjut genom kroppen och släktproblem. I slutändan kunde hon gå med på att skicka mig på röntgen, men var noga med att sucka tillräckligt många gånger för att vi skulle förstå att hon verkligen förbarmade sig över mig – en klen hypokondriker till pys.

Torsdagsmorgonen innebar således en mysig bussutflykt till Hove Polyclinic. Röntgenbilderna tog 30 sekunder att ta. Någon minut senare förärades jag diagnosen “Spontan pneumothorax”. Ett hål i lungan. Hoppsan sa, tänkte jag, medan jag instruerades att åka till sjukhuset (på andra sidan stan) och göra något återuppblåsande åt saken. Först kände jag en viss mallighet, och ville åka och trycka upp mitt pneumothoraxbevis i vårdcentralsrödmosets svullna tryne. Sedan, efter ett kort samtal med fadern, insåg jag att det absolut inte fanns någonting att vara mallig över. Det slog mig med full kraft. Jag var på väg till ett sjukhus. Vi talar om en stor byggnad där onda typer i vita rockar borrar i människor (läs mer i inlägget “Jag är rädd“) Och den process som röntgentjejen mycket kortfattat beskrivit kunde liknas vid den fruktade lungdräneringen - en enligt uppgifter tämligen plågsam process.

Frida mötte upp i centrum och menade bestämt att hon skulle följa med. Jag protesterade en tolftedelshjärtat, varefter vi satte oss på buss nummer 1. Jag hävdade bestämt att ingen skulle få borra någonting i mig och att jag mådde finfint och att det snart skulle gå över alltihop. Frida menade att jag måste lyssna på doktorerna också. En kall kår kramade om min repade ryggrad. Vi skulle till avdelning “A & E”. Hm? Vad skulle det kunna stå för?

När vi väl kommit till sjukhusområdet började Frida gå ganska bestämt uppför en backe. Jag följde med henne utan att ifrågasätta och efter att vi kommit upp en bit svängde hon in till vänster. Jag såg en dörr med skylten “Accidents & Emergency”. Först blev jag lite frustrerad (ni som läste förra inlägget vet ju att jag egentligen är en ganska arg person), och tyckte att vi skulle ta det lugnt och försöka leta upp en skylt till avdelning “A & E”. Vi var ju på fel ställe! Här stod det ju “Accidents & Emergency” och det är avdelningen för sådana som blivit påkörda av bilar eller tappat en eller flera kroppsdelar i ett bombdåd. Jag ska till “A & E” som med säkerhet står för “Andningsbesvär & Elementära ryggkrämpor” eller “Akne & Enstaka lungbesvär”. Trots mina protester fortsatte Frida promenera mot entrén till “Accidents & Emer …” vänta nu …”Acc …” …”Accidents & Emergency”!!

Jag drabbades av svår chock. Mitt väsen gjorde uppror. Jag var övertygad om att jag inte hade något där att göra. Jag kom till sjukhuset med ont i ryggen, inte med huvudet under armen och tarmarna i en korg. Under flera sekunder var jag helt inställd på att bara stanna utanför dörren och tvärvägra. Röntgentjejen måste ha skrivit fel. Hon menade nog “A & F” som i “Astma & Futtiga lunghål” eller kanske “Å & E” som i “Åh, ett skrubbsår! & Endast de minsta lungproblemen”.

Till slut masade jag mig ändå in och satte mig i väntrummet. Jag sansade mig och tänkte ut att jag mådde ändå rätt bra. Och jag skulle vara helt ärlig när farbror doktorn ställde frågor.

Och kan man tänka? Allt flöt på som på räls. Den snälle sjuksköterskan (jag måste väl säga “manliga sjuksköterskan” om ni ska tänka er honom som man) var så gott som redo att släppa mig, frisk och kry som jag verkade, men först skulle han ta en snabb titt på röntgenbilderna för att bekräfta att hålet var litet och värt att ignorera (små lunghål läker nästan alltid av sig själva). Jag var mycket lugnare nu, och konverserade glatt med Frida. Tio minuter senare kom sjuksköterskan tillbaka.

“It is raather laaarge actuallaaayy!”

Jag blev blek som en portion filmjölk. “Oh, rr-really” flämtade jag fram och försökte låta mycket förvånad. Jag fick veta att de nog behövde sticka in en nål rakt genom mitt bröst in i lungan och försöka tömma kroppen på lite spilld luft och försöka hjälpa lungan att blåsa upp sig själv på nytt. Det var inte den fruktade lungdräneringen, men det var nog för att jag skulle känna ett visst illamående.

Efter en lång väntan kom en vitrock och bad mig följa med. Jag tvingades in i ett sådant där rum där man ser en massa sängar, sjuklingar i plågade fosterställningar, och hör beep-ljud. Jag fick veta att jag hade tre val.

1. Göra ingenting och hoppas på lungans förmåga att självläka. Detta skulle emellertid kunna få konsekvenser i det långa loppet.

2. En nål genom bröstet såsom den manliga sjuksköterskan beskrev det.

3. Den fruktade lungdräneringen.

Hjärtat stannade minst tre gånger under konversationen med vitrocken (som kan ha haft en blå rock, men jag blir helt färgblind när jag är nervös), då han antydde att ett par doktorer som sett mina röntgenbilder faktiskt tyckt att den fruktade lungdräneringen kanske ändå vore den bästa lösningen. Själv hade han dock lutat åt att det kanske vore ett alternativ att vänta och se, och om jag minns rätt så hade en specialist varit av samma åsikt. I slutändan fick det dock bli kompromissvarianten “ett nål genom bröstet”.

En spänd väntan senare kände jag mig fortfarande lika felplacerad. Två doktorer skulle medverka vid detta lilla “rutiningrepp” och jag skulle få andas genom en syrgasmask. Jag har aldrig i hela mitt liv haft en syrgasmask på mig, och tanken på att behöva sätta på sig en framtvingade sväljandet av minst tre sura uppstötningar. När vitrocken väl satte på mig den tredubblades pulsen och jag var tvungen att försöka tänka på ljusa fina saker. Som roliga Youtube-klipp.

Ingreppet gick dock ganska bra, med undantag av ett antal ofrivilliga benskakningar som Frida fick ta på sig att avbryta. Därefter fick jag ligga och frysa utan tröja i nästan en timme. Sedan röntgen igen (jag fick åka på en bår till röntgenrummet! Jag, som bara gått och spänt mig en kylig lördagkväll). Efter ytterligare en halvtimme kom vitrocken tillbaka.

“I’m going to be completely honest with you …”

Hjärtat stannade igen. Om han tänkte börja meningen på det sättet så såg jag hellre att han var oärlig …

“There are virtually no changes …”

Här stängde lyssnarförmågan av sig. Jag visste vad han skulle säga. Ingreppet var till ingen nytta. Ingen ny luft i vänstra lungan. Jag skulle få vänta till nästa vecka, och sedan komma tillbaka och kolla läget. Förhoppningsvis skulle hålet ändå börja läka av sig självt …

Nu är veckan snart gången. Imorgon ska jag tillbaka till sjukhuset, och nya röntgenbilder ska avgöra om problemet kommer att lösa sig eller om jag inte kan undkomma den – den fruktade lungdräneringen. Jag har på det hela taget visserligen känt mig bättre och bättre för varje dag, men idag har jag givetvis drabbats av alla möjliga nya besvär såsom plötslig trötthet och rekordtung andning. Nu sitter jag framför datorn. Klockan är 22:18. Ryggen gör ont. De elakartade tickarna är tillbaka. Kanske inbillar jag mig. Kanske inte.

Livrädd.

Klämma på en stressboll.

Kläm!

1625 ords terapiskrivning. Inte att förakta.

 

Är det kanske dags att vara lite arg? Jag tror nästan det. Jag har fått veta att jag genom denna blogg framstår som en glad, lättsam och allmänt fryntlig person. Detta är givetvis ett stort missförstånd. I själva verket är jag en temperamentsfull best som aldrig tvekar att blossa upp i vild ilska och frustration över allt från krig och orättvisor till gasräkningar och droppande kranar. Mitt vardagsvredesmod är rentav så omfattande så att dagens inlägg – ett klassiskt “ris och ros”-inlägg” – består till 85 % av ris och bara till resten av procenten av ros. Det betyder inte att rosorna är mindre värda, utan att det helt enkelt krävs mer plats för att klarlägga veckans risiga betraktelser. Här kommer ett förtydligande om vad “ris” och “ros” innebär på JagKanInte.se:

Ris – Ilska riktad mot någon, något eller några. Det kan också bokstavligen ha med ris att göra.

Ros – Tacksamhet riktad mot någon, något eller några. Det skulle också bokstavligen kunna ha något med ros att göra men så är icke fallet idag.

Ris

1. Usla medarbetare

Ris och ros. Mest ris.Jag tycker personligen att jag på senare år blivit riktigt duktig på att arbeta i grupp. Tricket är att ständigt tvinga sig att se potentialen i varenda korkat förslag som bänghuvudena i ens grupp kräks ur sig, och sen intala sig själv att man faktiskt inte är den enda som kan tänka i ensemblen. Vad som är desto värre är när man råkar ut för pantskallar som inte förmår uträtta ett fattigt dutt och inte kan stava till framförhållning. Just nu arbetar jag på ett grupprojekt till vilket vi behövde boka en lokal på ett visst datum ett par veckor fram i tiden. Uppgiften att ta reda på om detta var möjligt gav vi (“vi” består här av mig själv och de två gruppkollegor som lyckades ta sig till morgonseminariet) till den unge herr …jag borde inte använda hans riktiga namn …låt oss kalla honom Douglas. Anledningen till detta var inte att vi tyckte att Douglas bara kunde göra de enkla skräpjobben, utan mer att vi inte fann honom kvalificerad till att uträtta något annat.

Trots upprepade SMS och mail från min sida tog det evigheter för Douglas att utföra sitt uppdrag. Till slut var jag och ett par andra tvungna att börja slipa på en presentation av projektet trots att vi inte var helt övertygade om att det kunde genomföras. Till slut – ett par dagar före – hade Douglas äntligen gjort det han skulle. Och lokalen kunde inte bokas. Dagen före presentationen fick vi således helt omintetgöra, omkonceptualisera, omplanera, och, i mitt fall som litteraturansvarig, ställa in större delen av nattsömnen. Douglas tilldelades den enklaste punkten att presentera. Trots detta var han inte på plats på morgonen. Jag ringde honom. Han svarade. Jag lade på direkt eftersom workshopen hade börjat och eftersom mitt ända mål var att väcka honom. Skickade ett par till SMS för att bekräfta hans uppvaknande. Inget svar. Ringde igen. Ingen Douglas. I slutändan fick vi improvisera hans del. Två timmar efter workshopens slut skickar Douglas ett SMS med orden “Sorry. Såg att jag svarade när du ringde. Måste trott det var alarmet …”

Jag är medveten om att jag kan ha haft för höga förväntningar på Universitetet. Jag förstår nu att var man än hamnar – i utbildningen eller i arbetslivet – så kommer det alltid att finnas en Douglas. Inget att bli ilsk över egentligen …men ett hetlevrat vilddjur som jag blir allt lite vredgad i alla fall.

2. På indisk restaurang

Här har vi veckans ris så det smäller om det. I lördags var jag på indisk restaurang med Frida, hennes far, och hennes tre farbröder. Vi talar här totalt fyra bröder med god aptit och tävlingsinstinkt. “Bröderna Kaos” som Frida kallar dem trivs mycket bra ihop, men under ytan lurar den evigt broderliga kvasirivaliteten: ”Vem kan äta mest?” “Vem kan äta snabbast?” “Vem ser absolut mest inte alls oberörd ut av att maten ändå är ganska stark?” Givetvis kunde jag med min tävlingsinstinkt och bestialiska krigsursinne inte undvika att sugas in i “den tysta jakten på självbekräftelse”. Inte visa några tecken på att maten är stark! Inte lämna någon mat! AAARGH, jag ska visa dem!

Maten bestod av ungefär åtta olika såser, serverade i små skålar placerade i en ring runt en lite större skål med ris. Ska jag vara helt ärlig fann jag ett par av de där såserna en aning “tungbrännande”, men det fick förstås inte på något sätt framgå.  ”Maten är sådär skönt stark” sade en bror. “Ja, verkligen” hävde jag ur mig och flämtade i mjugg. Några minuter senare tryckte jag ur mig något i stil med “den här med morötter i hade en del stuns”. “Ja, men det är inget som är riktigt starkt!”, påpekade en bror som svar, och jag skyndade mig att försäkra alla om att “nej inte starkt, verkligen lagom alltihop, hejhopp”. Ett par gånger dök servitörer upp och frågade om maten kanske var i starkaste laget. Turligt nog ställde de sig aldrig vid mig, men så såg jag också till att smygflämta endast när de tittade åt ett annat håll.

En av bröderna visade sig vara storätaren. Han satte i sig nästan allting, och fort gick det också. Eggad som jag var tryckte jag emellertid till slut i mig absolut allting, och satte dessutom i mig det bröd som den segrande brodern egentligen “hade rätt till” (av de fyra bröd som låg i en skål mellan oss hade han ätit ett och jag två). Jag hade allting mycket noga uträknat. Dessvärre var det vi det laget jag äntligen ätit upp ingen annan som höll koll på ätstatistiken längre. Alla andra var klara för länge sedan och ville betala och gå därifrån. Halvt ihjälstorknad försökte jag sörpla i mig resten av ölen som jag i min förblindat hetsiga jakt på seger helt glömt bort. Det gick inte.

Ros

1. En käresta

Under de senaste timmarna har det hänt mycket som inte ryms i detta inlägg men som definitivt kommer att få utgöra nästa. Jag har varit på sjukhuset. Jag är livrädd för sjukhus. Frida var med mig hela tiden. Och det är inte allt. Hon köpte en jättemjuk hoodie och en lila tröja till mig för några dagar sedan. Jag älskar jättemjuk och lila.

2. Kärestans familj

Frida har en familj som är experter på att flyga till England och vara alldeles för generösa. Jag vill inte ens prata om hur mycket jag bjöds på när både morfar, syster, mor och far var på besök för några veckor sedan, och i lördags kom som tidigare nämnt Bröderna Kaos på besök (inte heller då fick jag en plånbok i vädret). Likadant är det när min egen familj kommer på besök. Och ni som läste förra veckans inlägg vet att jag knappt protesterar längre. Ack ack, att vara utlandsstudent. Evig tacksamhetsskuld hit och dit. Ingen hyfs och ingen skam.

Ser man. Nu efter att få avsluta med att dela ut några rosor känner jag mig med ens betydligt mindre helilsken och risig än för en stund sedan. Mycket lämpligt.

 

Känns det inte väldigt skönt att Jag kan inte har fått en ny design? Som jag ser det finns det tre fördelar:

1. Numera är JKI-gubben och resten av sidan lila. Det är en mycket graciös färg.

2. Numera är bloggen densamma som startsidan! Jag har alltså tagit bort den tidigare fula startsidan som inte fyllde någon funktion. Men oroa dig inte om du har länkat till den före detta adressen till JKI-bloggen från din hemsida – jag har installerat ett litet plugin som ompekar webbläsaren till rätt sida!

3. Man ser inte längre mitt ansikte på headerbilden. Enligt noga studerad statistik skrämde det bort de flesta nya besökare.

Nu ska det emellertid inte alls handla om den nya designen. Istället tänkte jag tala om studentjobb. Först och främst tar vi och definierar termen:

Studentjobb – Ett deltidsjobb som en student tar för att ha råd att festa fler kvällar i veckan, för att berika CV:et, eller bara för att överleva.

Som en del kanske redan vet så har jag en sysselsättning som jag ägnar ett antal timmar i veckan åt (ännu fler under lovveckor). Jag är webbutvecklare. Det låter ganska coolt. Det är det inte. Trots det är oerhört många nyfikna på hur man egentligen tjänar några riktiga pengar på denna sysselsättning. Det är jag också. Vad jag emellertid tror mig ha ganska bra koll på är hur man genom en hyfsad hemsida kan skrapa ihop några extraslantar att stoppa i spargrisen. Den mycket enkla processen är som följer:

1. Jag startar en hemsida och skriver en massa texter så den innehåller något.

2. Jag använder en rad tekniker för att få besökare till hemsidan. Vissa fungerar.

3. Jag ansluter mig till ett så kallat annonsnätverk som ger mig annonser att lägga på min sida.

4. Besökarna klickar på annonserna.

5. Jag får betalt.

Som klippt, skuren, och giljotineradJust denna lilla process har jag vid det här laget beskrivit för minst 200 personer sedan sommaren 2007. De flesta undrar samma sak – “vem klickar egentligen på annonser?” Lite kaxigt brukar jag svara “du”, och sedan påpeka att faktiskt ungefär var 25:e besökare klickar på en annons. Om det är en bra dag.

Så det låter väl som ett strålande koncept? Eller? Låt oss nu gå igenom några fördelar och nackdelar med att arbeta med hemsidor på detta sätt:

Fördelar:

1. Man har total frihet och bestämmer över sina egna arbetstimmar.

2. Man kan välja att skriva om det man tycker om.

3. Som skapare av musiksidor kan man ta in alla möjliga prylar i sitt lilla företag. Musikböcker, datorer, mobiltelefoner, datorprogram, ljudanläggningar och gem. Dessa drar man sedan av på vinsten för att minimalisera både skatten, och – om vinsten inte var så imponerande till att börja med  - självförtroendet.

Nackdelar:

1. Man har total frihet och bestämmer över sina egna arbetstimmar.

2. Om ens förmåga att skaffa fler besökare är en smula begränsad (som i fallet undertecknad) så är det svårt att få inkomsterna att öka.

3. Förr i tiden kunde man lura Google och skapa kassa sidor som ändå hamnade bra i sökresultaten. Taktiken var då att göra sidorna så fula så att besökarna av ren förskräckelse måste klicka sig sig därifrån så fort de insett var de hamnat. Placerade man då annonserna lägligt nog flydde besökarna ofta, mycket passande för mitt bankkonto, via dessa. Numera raderar Google ut alla dessa sidor, och man måste således skapa kvalitetssajter för att lyckas. Usch.

Så är det. Med mitt studentjobb, som förvisso flyter fint tillsammans med utbildningen, tjänar man inga snabba cash. Det är lite pengar varje dag som gäller. Oavsett om man har jobbat åtta timmar eller legat i koma. Vissa dagar kan man tjäna lite extra mycket, såsom …

  • … regniga helgdagar i april
  • … regniga helgdagar i oktober
  • … snöiga dagar i december när alla är ute efter julklappar
Vissa dagar tjänar man lite extra lite. Exempel på sådana dagar är …
  • … julafton
  • … valborgsmässoafton
  • … vad-som-helst-afton
  • … sommarlovsveckorna
  • … idag (av någon j*vla anledning)

Varför nu denna 400 ord långa arbetsbeskrivning? Jo, för några månader sedan fick min hjärtevän och livskamrat Frida ett jobb här i Brighton. Ett städarjobb på en tjusig firma. Ganska snart insåg jag att Frida faktiskt fick pengar direkt för sitt jobb. Det märks liksom att hon jobbar för pengar. Givetvis blev jag lite avundsjuk och började tänka att “tänk om jag hade ett sådant jobb?” Ett snabba cash-jobb! Och kan man tänka sig, en inte alltför lång tid senare dök det upp två möjligheter till att söka sådana där extrajobb som man liksom får pengar för.

1. Som Student Mentor på mitt universitetsprogrammet. Rektorn för Sussex Music Department själv rekommenderade mig. Jag berättade det givetvis för Frida som om det vore världens mest världsliga sak men i själva verket smilade jag som en lekande laxöring inombords.

2. Som veckoskribent på en svensk hemsida som säljer musikalbiljetter. De sökte en musikalfantast som håller bra koll på West End- och Broadwayvärlden, har erfarenhet av att blogga, och kan skriva både på svenska och på engelska. Givetvis visste jag att jag var som klippt och skuren för jobbet. Ingen kunde möjligen vara mer lämpad än jag!

Men inte då, jobbet som veckoskribent gick istället till ett rent sagolikt inkompetent jubelpucko, som snittar ett språkfel per mening. Jag som kände mig så klippt och skuren för jobbet känner mig nu klippt och skuren med en sax och en kniv. “Han var för perfekt för jobbet – vi halshugger honom”. Lite så känns det. Men jag tar nederlaget med ro, och lommar iväg med svansen mellan benen och huvudet under armen utan att ställa till med några huvudlösa protester som jag sedan får ångra.

Det andra jobbet då? Jo men det fick jag faktiskt! I September tillträder jag som mentor och förväntas gå en heldagsutbildning för att sedan leda workshops och hjälpa andra studenter på tu man hand lite då och då under året. Det finns bara en sak jag fruktar med jobbet, och det är min förmåga att utlösa min egen giljotinanordning. När jag exempelvis ska tala inför en grupp blir det ibland att orden uppenbarar sig i munnen i fel kombinationer eller med fel uttal, eller båda. Här om dagen gick jag upp framför min workshop-grupp för att skojargumentera för formalismen. Jag inledde med orden “As a formalist, I love Kant”, och åsyftade förstås den tyske filosofen. Dessvärre tillämpade jag också det tyska originaluttalet. Det får man inte göra när man pratar engelska. Då låter det som om man älskar något helt annat.

Hela gruppen inklusive workshop-ledaren vred sig i skrattplågor i uppskattningsvis 53 sekunder. Förhoppningsvis kan jag undvika sådana grodor som mentor. Det skulle onekligen underlätta …

Tills vidare kämpar jag på med mina små webbsideprojekt. Som ni kanske har märkt har även “Kan inte”-artiklarna välsignats med några små annonser. Jag kan ju inte ge dessa ovärderliga expertråd helt gratis! Blogginläggen tänker jag däremot hålla helt annonsfria!

Eller förresten …jag lägger in en liten här på slutet. Kaffet på Campus imorgon måste finansieras!

 

Nu har det gått sådär förfärligt lång tid igen. Två veckor sedan var det jag skrev här på Jag kan inte sist så jag räknar förstås med att mina tappra följare har slutat gå in och kolla efter nya inlägg, blockerat sidan i webbläsaren, tagit bort mig som vän på Facebook, samt kastat en förbannelse över mig och min familj i evighet. Om det nu mot förmodan inte skulle vara på det sättet så kommer här ett nytt inlägg, och det ska handla om en utlandsstudents ekonomiska förutsättningar. Bara ett sådant tema ger utrymme för en mängd olika “kan inte”-artiklar för framtida produktion:

- Kan inte betala räkningarna

- Kan inte ta högre lån

- Kan inte känna plånboken i fickan

- Kan inte ta rätt mängd vatten till nudlarna

Det ska också handla om vett och etikett, och hur man som fattighjon till utlandsstudent hastigt och lustigt förvandlas från den prydlige unge mannen i fluga till den dreglande gamen i trasor.

Tyvärr, för att denna koppling ska bli tydlig, måste jag inleda med en tragisk redogörelse för utvecklingen av min personliga ekonomi under de senaste åren. Det viktigaste att lägga märke till här är övergången mellan “19 år” och “lite äldre”.

Oliver, 16-19 år – Bloggar och startar hemsidor på löpande band och surfar således på sedlar genom hela gymnasiet.

Oliver, lite äldre – Tjänar fortfarande lika mycket. Lite mer till och med. Men något har hänt med pengarna som kommer in på kontot. De saknar relativt värde. De summor som förut köpte allt drunknar nu i en förskottshyra eller en elakartad terminsavgift, som dessutom finansieras av illasinnade merkostnadslån.

Det torde vara tillräckligt med nödvändig bakgrundsinformation för att gå vidare till etikettsdelen av det hela. Ty även ungdomen, åtminstone den städade, har vett nog att nyttja frasen “Nej, men inte ska väl du …”

Jag talar givetvis om det där med att bli bjuden. Något som jag har fått lära mig sedan barnsben genom att “observera och kopiera” föräldrar, släktingar och vänner är att man aldrig är värd att bli bjuden på något. Följaktligen finns det en rad absolut nödvändiga fraser att tillämpas om någon skulle antyda att exempelvis restaurangmiddagen är till bjuds.

“Nämen, varför ska du …nääeeh!”

“Hördu det är ju faktiskt alldeles alldeles för mycket!”

“Nejmen jag betalar väl för mig, inte ska väl du? Knas heller!”

Först efter att någon av dessa fraser har yttrats, och pannan rynkats upp och ner i oförstånd ett visst antal gånger, kan man börja fundera på att tacka ja. I vissa fall känns bjudningen extra olämplig. Då passar det bättre med ett milt vredesutbrott.

“Neej Nej men vaf*n! Inte ska du behöva göra det. Lägg för f*n av nu! Ähmen ge dig!”

En sådan fras eller en liknande, följt av pannrynkningar och ett kontinuerligt ögonbrynshimlande med inslag av yrsel, krävs för att man ska få tacka ja vid sådana tillfällen.

Vid vissa tillfällen känns det högeligen genomfel att bli bjuden. Då är det på sin plats att inleda ett litet slagsmål. När mildare åkommor som blåtira eller käkfraktur ådragits åt endera hållen kan man sluta och så småningom, efter några svordomar, tacka ja.

Nej, men inte ska väl du ...Vad har då allt detta och göra med utlandsstudentens ekonomiska situation? Jo, i all ärlighet har jag alltid ansett mig själv vara en utmärkt protesterare. Ska man bjuda mig på något så ska man minsann få kämpa för det! Och försöker man smita så springer jag efter med plånboken i högsta hugg. Jajamen, värdet av den eventuellt insparade pengen har under mina senare år alltid skuggats av värdet av att få betala för sin egen middag.

Sedan hände det sig såsom så att jag blev utlandsstudent. Och med ens har jag noterat ett skräckinjagande förfall i protestnivå. Sedan jag landade här i England har jag nog inte vid ett enda bjudningstillfälle ens fått upp plånboken och än mindre viftat med den. Bara den senaste proteststatistiken, hämtad från restaurangbesök tillsammans med de släkt och vänner som kommit och hälsat på, visar på mörka trender:

86. Feb -12. Restaurang. “Det är alldeles för mycket”

87. Apr – 12. Restaurang. “Nejmen stort tack. Det hade du inte behövt göra”

88. Apr – 12. Restaurang. “Ahm …eh men …aa, tack snäl… stort tack”

Jag distraheras gång på gång av en slingrande hjärnsnok som väser “här kan du sssspara en sssslant”. Jag blir helt ställd. Helt lealös. Förmår inte kväka ur mig en enda förståelig protest. Och framtiden ser inte ljus ut! Om de nuvarande trenderna håller i sig tvingas jag räkna med följande utveckling innan året är slut:

Juni – “Men …å, ja tack så mycket då”

Augusti – “Menar du det? Tack!”

Oktober - “…ja här ligger notan på bordet …men den här gången hade du väl inte tänkt bjuda?”

December - “Tar du det här eller?”

På det viset är det. Flugan är uppknuten. Jag ser bara extrapriser. Jag lever som en gam. Det är med en sorg och längtan i blicken som jag ser tillbaka på den tiden då jag fortfarande kunde yttra orden “nej men inte ska väl du …” utan att snubbla på orden. Utan att halka med tungan. Utan att få munnen full av fattig gams dregel.

 

Det är ändå rätt illa, att man måste få ha det på sitt sätt. Vi har en naturlig fallenhet för konflikter, och får vara nöjda så länge det inte sker på en stor skala. Mänskligheten talar jag om nu. Och jag är en del av den. Senast jag kollade.

Ibland har jag blodiga konflikter med Frida, min käresta sedan snart tre år. Vi har växt upp på olika ställen och har fortfarande olika vanor. Och vi tvekar inte att försvara rimligheten av våra vanor, och argumentera för vår sak, hur genomfånigt det än må verka. Vi måste helt enkelt ha substitut för de svartsjukeskandaler, de otrohetsaffärer, och de sambomisshandelsincidenter som vi inte välsignats med.

Några konkreta exempel:

1. Sådana där plagg man sätter ovanpå underkläderna när det är varmt och skönt ute. Vad heter de?

- Frida säger “shårtss”, med ett kort “å”, som i “mopp”

- Jag säger “shåårts” med ett långt “åå” som i “dråp”

Världens mest värdsliga sak kan tyckas. Inte då! Vad kunde väl vara viktigare än att om och om igen föra diskussionen om vad som är det mer rimliga uttalet. Frida menar att det är ett försvenskat engelskt låneord, och därmed basta! Det är det enda ord för dessa plagg vi har så varför inte uttala det svenskt fullt ut? Jag menar att mitt uttal är närmare originaluttalet. Det enda jag gör som är olikt från engelskan är att jag sätter ihop “r”, “t” och “s” till ett “tsch”. Frida både gör det och byter ut “å”-ljudet – alltså är hennes uttal löjligare.

I väntan på sambomisshandelVi är heller inte sena med att göra varandras uttal till åtlöje. “Okej då går jag väl och sätter på mig mina shårtsss!” säger jag och betonar ordet med en hickattack, kastar huvudet bakåt, och segnar ner på marken som en sprattelgubbe som man måste göra när man uttalar ordet så löjligt. “Ja gå du och ta på dig dina shåååååååååååååårts” kontrar Frida och formar munnen till en äggkopp, reser sig upp, gör en mekanisk snömansdans, och håller ut å:et tills hon så småningom svimmar av luftbrist, precis man naturligtvis gör när man väl väljer ett så urbota korkat sätt att säga ordet.

Vidare måste vi kivas över rent tekniska grejer som berör hushållet …

2. Hur ofta måste man dra ur de j*vla kontakterna?

Jag har alltid uppfattat mig själv som skapligt miljövänlig. Jag har alltid källsorterat, släckt lysen, cyklat hit och dit, och aktivt försökt att andas ut så lite koldioxid som möjligt. Sedan gick jag och blev förälskad, och fick snart veta att jag minsann inte alls är miljövänlig!

- Jag har för vana att stänga av elektronik som datorer och TV-apparater när jag inte använder dem, men tycker samtidigt att standby-funktionen är väldigt effektiv, användbar och handy-dandy.

- Frida menar att elektronik fortfarande drar en massa ström på standby, och stänger inte bara alltid av all elektronik helt och hållet, utan drar också ur väggkontakten. Inte alla i hela huset förstås, men så många som möjligt!

Här har vi givetvis ett utmärkt medium för många blodiga argument. Jag har ständigt varit mycket motvillig till att arbeta in “böja sig ner och dra ur kontakten till TV:n”-vanan och kvider varje gång att “men det KAN väl inte göra någon skillnad. Jag är SÄKER på att det inte gör någon skillnad!” Vet jag egentligen någonting om hur mycket ström som dras när kontakter är i eller elektronisk står på stand-by? Givetvis inte. Men det har ingen betydelse! I väntan på sambomisshandel måste jag få hävda min konflikträtt. Jag tror på min egen övertygelse, och slåss för min sak, och Frida gör likadant!

Även detta faktum ger förstås oändlig med möjligheter till att verkligen klanka ner på varandra:

Oliver ska ut och resa:

Frida: “Men oj älskling inte ska du väl stänga av datorn nu! Du är bara utomlands i tolv dagar – tänk på alla de 45 sekunder du kommer få vänta på att datorn ska starta när du kommer tillbaka!”

Frida skriver en uppsats i Word:

Oliver: “Älskling, älskling? Är du på väg till toaletten? Jo för du glömde nämligen att stänga av datorn, dra ur kontakten, och slå av strömbrytaren!”

3. Korpasimpulsiviteten vs. det lindmanska velandet

Sedan jag lärt känna Frida Korpas och hennes familj har fenomenet Korpasimpulsivitet vuxit sig fram och uppenbarat sig som en köttätande planta. Denna står i ren och skär kontrast mot det lindmanska velande som jag är van vid. Låt oss ta en titt på dessa två koncept:

Korpasimpulsivitet har den som huvudsakligen låter sig styras av impulser, och förkastar längre resonemang. Korpasimpulsivitet är att svara på behov utan krussiduller. Känner man sig nödig går man toaletten. På momangen eller så fort tillfälle ges. Känner man sig hungrig så äter man, eventuellt lagar mat, eventuellt lokaliserar en restaurang och sätter sig där. Känner man sig trött går man och “lägger sig lite på rygg ett tag”. Hittar man något man vill köpa så gör man ofta det utan att ägna någon längre tid åt övervägande. Kör man in på en parkeringsplats för att parkera sin bil tar man vanligen första eller andra bästa lediga plats för att så snabbt som möjligt tillfredsställa parkeringsbehovet.

Lindmanskt velandekomplex har den som grundar varje beslut i längre resonemang, oftast lite för långa. Har man lindmanskt velandekomplex går man inte på toaletten direkt, utan sitter kvar i soffan, kör tre timmar till i bilen, och planerar helt enkelt toalettbesöket enligt vad som känns praktiskt på längre sikt. Den lindmanskt velande skulle aldrig sätta sig vid första bästa restaurang när hungern slår till, utan går runt och överväger sina alternativ i minst en och en halv timme. En trött Lindman går bara och lägger sig om det verkligen finns grund och rimlighet i det. En Lindman är mycket noga med inköp och väldigt mån om att inte göra dåliga affärer. En Lindman som ska parkera en bil tar inte första bästa p-plats utan kör vidare med målet att hitta den absolut bäst placerade i förhållande till slutdestinationen, och får sedermera troligen köra tillbaka till ruta ett i brist på bättre alternativ.

Även om jag och Frida alltmer börjar dela komplex så finns det fortfarande avsevärda skillnader. När Frida blir trött säger hon fortfarande  oftast att hon vill sova, vilket förstås är bortom min världsbild om exempelvis filmen inte är slut (även om jag själv är halvt medvetslös och stupfärdig). Och skulle jag bli hungrig på lunch när jag sitter ute och arbetar på Campus så skulle jag fortfarande aldrig gå ner till lunchhuset och äta om jag var mitt i en artikel, eller om jag misstänker att det är fler än en och en halv person i kön till mikrovågsugnen (oavsett om ett sådant beslut innebär två och en halv timmes extra väntetid på mat). En sådan idiotisk form av självtortyr skulle givetvis Frida aldrig utsätta sig för.

Exempel på möjligheter till förlöjligande:

Oliver tar fram sitt kort för att onlinehandla:

Frida: “Nämen gubben har du verkligen tänkt igenom det här nu? Du har ju bara varit på tjgo olika review-sidor och läst fyrtio användarkommentarer! Du har inte ens vankat runt på golvet i mer än en kvart! Är du sjuk? Vill ha en Ipren?”

(På ett tåg utan restaurangvagn) Frida säger att hon är hungrig:

Oliver: “STOPPA TÅGET! STOPPA TÅGET! DRA I NÖDBROMSARNA! VI HAR ETT AKUTFALL!”

Så är det. Jag tror inte riktigt man klarar sig utan de där konflikterna. Har man inga otrohetsskandaler att misshandla varandra för så måste man väl få käfta om världsligheter? Tänk så tråkigt det vore annars:

Frida: Mina favoritfärger är grönt och svart.

Oliver: Mina med

Frida: Mitt favoritdjur är katt

Oliver: Mitt med

Som Plato en gång sade: “Ett förhållande utan någon sorts misshandel, må den vara fysisk eller verbal, är som en hink utan någon sorts spade”.

 

När man bor i Brighton så är det lite av en grundregel att man måste unna sig jättemycket beach time (jag tillämpade här en anglifiering för att låta lite hipp). Samtidigt har jag försökt skärpa till mina arbetsrutiner som evigt tapper webbutvecklare, och i mångt och mycket nu under mina lediga veckor försökt göra nine-to-five av det hela. Denna ambition går dessvärre inte ihop med den förstnämnda, om man nu inte tar med sig sin lilla laptop och promenerar ner och sätter sig nere vid det stora blå i någon soltimme. Gör man det däremot, så slår man ju två flugor i samma smäll!

Just detta gick jag starkt in för för några dagar sedan, i samband med att jag började känna mig lite rastlös efter att ha knåpat ihop en artikel om musiktraditioner och folkdanser på Komorerna. Dessvärre skulle jag bli tvungen att smälla fler flugor än planerat.

När jag så beslutade mig för att knyta på mig min tjusiga nyinköpta vårskor och trava ner mot vattnet så guidades jag av en viss fåfänga. Jag har nu sommar ut och sommar in vid ett tidigt skede drabbas av en besvärande och alltför tydlig bondbränna, som varje år varit närmast hopplös att bli av med. Två eller tre längre tillfällen ute i solen med T-shirt, och jag är dömd till retsam randighet resten av sommaren. Nu under de första riktiga soldagarna har jag velat undvika det genom att snabbt trippa ner på stranden, sätta mig nära vattnet med ryggen mot en stenmur där man är lite dold, och smidigt glida ur tröjan. Två gånger har jag varit nere med Frida redan, och det har gått så utmärkt så.

Kan man ta av sig tröjan här?Nu är ni förvirrade eftersom det ju är fullt naturligt för hanar som jag att promenera omkring utan tröja på en strand, men man måste ha i åtanke att Brighton Beach på ett sätt är en förlängning av staden. Man är liksom fortfarande mitt i staden även när man är på stranden, och det är mest bara på den lilla sluttningen alldeles nere vid vattnet som man över huvud taget skymtar några exemplar av bara brittiska magar. Åtminstone i mars. Och att vara den enda som går omkring och flashar magen tilltalar mig inte, lite pryd som jag är.

I vilket fall så gick jag ned på den tjusigt stenbeprydda delen längst nere vid vattnet, satte mig mot muren, snörade av mig skorna, kastade en blick över axeln, och drog av mig tröjan. Jag tog upp laptopen ur väskan och kände den inspiration som bara frisk luft kan ge komma strömma emot mig som en ljummen, ångande havsvind. Ah, vilken frihet… Solstrålarna kittlade mig lekfullt i naveln. Jag fnissade till. En sådan där liten minifluga (som egentligen har ett namn men som jag kallar “minifluga” i brist på annat) kom och satte sig på min arm. Jag log och sade “nähä du liten Herman! jag ska minsann inte få några soltatueringar jag!” En till minifluga satte sig på armen. Jag viftade bort dem. Med ens kom en hord av fem flugor och satte sig på magen. Jag ryckte till och sopade iväg dem. Tio till kom och satte sig överallt. De ville åt min dator! Jag stängde den.

Plötsligt var jag omgiven av en svärmande armé av minst 200 miniflugor. Jag flög upp och fann mig ens barfota och intensivt skuttandes upp och ner på de hårda stenarna. AJ AOUCH AAAH ARRGH!! Med ens var jag inte särskilt skymd längre. Alla som gick ovanför muren såg nu den blonda, halvnakna ynglingen, och undrade vad för nytta en mongolisk regndans skulle göra nu när vädret äntligen var fint. Jag kastade filten och väskan åt vänster, och försökte sätta på mig skorna och tröjan med en hand medan jag fortsatte vifta som en takfläkt med tics.

En minut senare stod jag uppe på asfalten – riktigt svettig av allt viftande. Jag knäppte bort tre kvarvarande flugor som råkat dö på min armbåge. “De måste ha haft sitt bo just där i någon murspringa” tänkte jag och såg mig omkring. “Men …nog kan man ta av sig tröjan här? Om jag sätter mig här på bänken alldeles ovanför muren så är jag ändå vänd bort från alla människor. Ingen kommer ingen reagera på att jag är den enda utan tröja här uppe!”

Jag satte mig på bänken och drog åter av mig T-shirten. Visst, här uppe var jag rätt ensam med att blotta mig, men stenstranden låg alldeles nedanför och där såg man nog en och annan överkokt kräfta till brittisk överkropp. Jag tog av mig skorna, drog upp laptopen ur väskan och slappnade av. Ah, vilken frihet … Sydliga havsbrisar krafsade skojfriskt på min högra bröstvårta. Jag log i mjugg. Om ändå varje dag kunde vara såHÄÄÄR!!

Alla miniflugor attackerade som torpeder på samma gång! Jag for upp som en vettskrämd formfranska ur en brödrost. Jag lyckades precis stänga datorn och sätta på fodralet innan de onda krypen lyckats bryta sig in genom USB-portarna och äta upp min hårddisk. Jag viftade som en panikstressad bläckfisk i ett planktonstim. Jag viftade och viftade, hoppade och skuttade. De äckliga kräkflugorna satte sig på mig i alla fall!

Varenda själ på den två motorvägar breda asfaltsbelagda strandpromenaden alldeles ovanför muren kunde se mig nu. De såg en galning till svensk som helt klart måste ha brutit sig loss från både tvångströja och tröja och rymt från sitt mentalsjukhus. Och inte kunde jag sätta på mig T-shirten med ryggen full av galna flugor.

Ca tjugo sekunder dansade jag nog runt. Det låter inte som en lång tid men det kändes som minst sju evigheter. En sådan där nakendröm. I slutändan drabbades jag rentav av känslan av att jag inte ens hade några byxor på mig. Och alla andra hundratals britter på strandpromenaden hade minst heltäckningsoverall.

Så är det – jag är nog inte skapt för jättemycket beach time. Bondbrännan är mitt öde, och ödet ska man inte utmana. Det blir veckans lärdom. En och annan lärdom kanske också kan snabbas upp i veckans nya Kan inte-artiklar, vilka berör sådana viktiga och världsomfattande områden som att bita på naglarna, ta körkort, flyga och snyta sig.

 

Jaha nu har jag segat ut på bloggandet igen. Det blir till att skärpa sig om jag inte vill förlora den skara av fyra och en halv läsare jag har! Den här veckan har jag emellertid en eminent bortförklaring som lyder ”Irland”. Jajamensan, jag fick för mig att ta sambon och en resväska och flyga till det magnifika Dublin och bo där i några dagar. ”Hur har den studentparveln råd med det?” undrar ni då. Svaret är givetvis – ”det hade jag inte”, och just nu befinner jag mig nere på Brighton Beach och letar rostiga spikar att laga soppa på.

Som turist gör man ofta en del observationer – det är lite därför man turistar – och vissa av dessa har en tendens att återkomma. Då pratar jag inte om attraktioner som Eiffeltornet – någon sådan fanns det inte i Dublin (däremot hade de slängt upp en monstruöst ful metallstång som de kallade ”Spiran” mitt på Stora torget) – utan mer generella observationer. Och den första faller under kategorin ”hitta rätt j*vla ställe”.

1. Behöver hjälp att hitta? Fråga bara första bästa person du möter så är du snart på rätt plats. Not!

En turists betraktelserÄr det inte lustigt det där? Det finns en klassiskt svensk (särskilt manlig) tendens att inte fråga efter vägen, utan lista ut vägen själv. Vi går gärna fel några gånger, bara vi slipper utbyta andedräkter med andra människor. Själv bestämde jag mig här om året att sluta larva mig och alltid fråga så fort jag är lite smått osäker på vart jag ska. Men vad händer då? Jo då finns det plötsligt inte något annat än turister, i hela staden! Hur mycket man än försöker ta sikte på “rätt typ” av människa så lyckas man alltid stöta på den andre vilsne turisten som kom precis idag och aldrig förut varit inom landets gränser.

Och väljer man inte en annan turist att fråga så väljer man ett blåpucko istället. Jag och Frida hamnade andra dagen på en gata vars namn givetvis inte stod någonstans (möjligen vid gatans början 3,5 km bort), och frågade en trädgårdsmästare i en av trädgårdarna. “I’m sorry, no sure, I just work here”, sade strutshjärnan till trädgårdsmästare. “Men hur tog du dig hit då, bänghuvud?” väste jag för mig själv.

 2. Eiffeltornet är ändå inte så stort …

Jag upplever att man bra ofta grundlurar sig själv när det gäller de där fantastiska attraktionerna som är oerhört magnifika och som man bara måste se. Oftast är de inte så graciösa och kolossala som man förväntar sig. Jag minns så väl när jag för första gången var i Paris och stod uppe vid Triumfbågen. Jag tänkte att därifrån borde man ju se det skyhöga Eiffeltornet, men allt jag såg var andra byggnader, samt någon ynklig liten metallstång i fjärran. Sedan började vi visserligen gå neråt i riktning mot den lilla metallstången, och så växte den successivt och blev så småningom en ganska stor metallstång, men jag blev allt en smula överraskad över att man faktiskt kunde se dess topp.

Samma sak hände förra helgen då kartan verkade påstå att vi var alldeles vid den gigantiskt briljanta Saint Patrick’s Cathedral, men allt vi skymtade var ett litet sandslott. Vi vände på kartan, rynkade pannan i djupa väck, och funderade så det knakade över var vi kunde ha gått fel någonstans. Jojo, man ska inte ha för höga förväntningar.

3. Var är du lilla toa… ?

Det här fenomenet har jag inte märkt av på svenska restauranger, men påfallande ofta när jag har varit utomlands så har restaurangtoaletterna varit placerade djupt in i den dunklaste källare, långt bort från dofter, rörelse och liv. Och i Irland nådde denna tendens nya höjder. Jag fann det emellertid lättare och lättare att hitta rätt ställe, eftersom jag arbetade ut en standard-vägbeskrivning som faktiskt fungerade på de allra flesta restauranger:

Att hitta till toaletten på en irländsk restaurang – en guide:

Fråga en anställd eller följ en skylt för att hitta den rätta dörren. Ofta är den gömd bakom någon sorts enorm golvplanta. När du gått genom dörren går du nerför trappan varefter du svänger höger och går tills korridoren tar slut. Här svänger du i den riktning det går att svänga. Finns det två alternativ, välj det håll åt vilket det ser mörkast ut. Sväng sedan en gång till, gå genom skjutdörren, sväng runt hörnet, passera genom lönndörren, och där bör du hitta dörren till damtoaletten bakom ett draperi. Är du man, så lokalisera den andra lönndörren, bakom vilken det bör finnas en korridor, i slutet av vilken du hittar herrtoaletten mitt emot en städskrubb med identisk dörr.

 4. Obefintliga höjdskillnader …

Nya platser = nya obefintliga höjdskillnader att snava på. Med obefintliga höjdskillnader menar jag den minimalt minimalistiska millimeterskillnaden mellan två intilliggande gatustenar. Är det inte fascinerande hur spektakulära snubblingar man kan åstadkomma? Vid ett tillfälle seglade jag i luften till den löjlighetsgrad så en muntergök till irländare var tvungen att häva ur sig den mest oslagbara av oslagbara fyndigheter:

“Having a nice trip?”

5. Nationaldagen är liksom en stor grej i andra länder

Irländarnas nationaldag är den världsberömda Saint Patrick’s Day. Lyckligt ovetande bokade vi flygbiljetter just denna dag, och hamnade snart i ett hav av överdruckna, grönklädda firare. Det är vid sådana här tillfällen som manfolken ter sig motbjudande och kvinnfolken närgångna. Jag blev själv närmast attackerad av en starkt berusad ung kvinna som efter att ha vinglat rakt in i mig utstötte ett sådant där irländskt och sockersött “Sorry”, varpå hon smekte mig längs hela armen. Jag blev lite charmad men det skulle jag förstås aldrig erkänna för Frida.

Det var allt för denna resa. Har jag publicerat någon ny artikel på sistone? Jag tror jag kan ha missat att tipsa om de misslyckade lögnhalsarnas guide.

 

När jag efter två år av målbrott för första gången skulle ta sånglektioner så grät min nya lärare. Eller hon kanske inte grät, men hennes ögon rödgades och hon fick lite andnöd. Detta var under mitt andra år som boende i Bratislava i Slovakien. Under två års tid hade jag inte sjungit i kör, men desto oftare för full hals och utan magstöd uppe på min vindsvåning. Jag tror min lärare blev förfärad för att jag var en förlorad själ. Hon hörde min potential, men jag hade demolerat min sångteknik fullständigt. Tonsäkerheten fanns kvar, men inte tonstabiliteten. Jag tror jag kan ha haft en klangfärg i stil med Lufsen i Disneys Lady och Lufsen – ylande, och med strupen som stöd. En smula oborstad.

Vår relation blev sedan bättre och bättre, när hon insett att det kanske kanske trots allt fanns en väg ut. Eftersom hon var slovakiska och jag varken förstod eller talade hennes språk så kommunicerade hon med mig på det andra språk hon lärt sig – tyska. Jag varken förstår eller talar tyska heller, så hennes instruktioner förmedlades mestadels med gester och små desperata utrop. Vissa ord kunder jag förstås lista ut betydelsen av, och ett av det hon gärna använde var “kirche”, som jag kunde sedan tidigare. Ordet betyder “kyrka” och hon använde det ständigt för att illustrera att man ska sjunga som om man hade en hel kyrka i huvudet. Samma liknelse var jag bekant med från mina år som körsångare, och vi hittade snabbt vår gemensamma nämnare i detta tjusiga uttryck. Närhelst hon inte kunde hålla sina känslor i styr eller jag inte alls förstod vad hon sade (ofta som en följd av att hon blandat in slovakiska) så sade hon alltid “kirche” och himlade med ögonen, oavsett vad hon egentligen ville uttrycka. Då sken jag upp och svarade “Ja – kirche!” och så kluckade vi glatt. Vi hade en väldigt fin relation.

Det var då det. Nu har jag återigen fått för mig att rekonstruera det demolerade och faktiskt lära mig spela piano. Jag tog lektioner från 11 till 14 års ålder, och sedan dess har jag klinkat sporadiskt och okontrollerat. På senare tid har jag tänkt att jag måste lära mig spela ordentligt, och med tanke på min mycket knapra ekonomiska situation så var planen först att lära sig själv. Jag tänkte att om jag övar tillräckligt mycket så är jag snart en fulländad virtuoso. Efter två tämligen tappra veckor i somras gjorde jag en inspelning av det jag åstadkommit. Det var inte så att jag förväntade mig något märkvärdigt, men det stycke jag övat på under trots allt väldigt många timmar och gjort så perfekt jag bara kunde lät så illa så att jag tror jag svimmade i några minuter. Därefter ägnade jag ett halvår åt att vara besvärad över att jag var den minst instrumentalt kompetenta på mitt musikprogram.

Nu har jag tagit mig i kragen, dragit åt den, dragit åt den lite till, och slutligen hostat upp 100 pund för fem pianolektioner. Min lärare, Mr. James Thomas, är en fryntlig organist. Vi passar bra ihop i den bemärkelsen att vi båda alltid är sena till lektionerna.

Besvärande nog har det visat sig att jag under sex år utan pianolektioner helt och hållet glömt bort så gott som samtliga riktlinjer och tekniker som är standard vid pianospelande. Utöver det har jag lagt på mig ett antal ovanor, några av vilka gjort James rent ut sagt förundrad. Här kommer lite tankar om alla de sätt jag är felinställd på:

Som Lufsen ...lite oborstad1. En bra pianist är alltid avslappnad. Mina axlar är mer spända än Obelix midjeskärp. Några dagar efter första lektionen efter många andnings- och stretchingsövningar gick det upp för mig med full kraft – jag har aldrig slappnat av i axlarna. Det spända tillståndet har blivit det naturliga tillståndet.

2. En bra pianist låter hela armstyrkan gå ut i fingrarna och åstadkommer en varm intensitet genom att böja fingrarna och låta dem jobba ordentligt. Jag låter armstyrkan – den lilla jag har – gå upp i axlarna så att de spänns ytterligare lite mer. Min naturliga reaktion om jag blir ombedd att spela mer intensivt och flödande är att spänna hela kroppen på ett krampaktigt Mr Freeze-maner. Fingrarna däremot, behåller jag så genomstelraka så att jag lika gärna skulle kunna byta ut dem mot fem totempålar, och uppnå samma musikaliska resultat.

3. En bra pianist övar på sitt stycke mycket långsamt och metodiskt, för att sedan successivt, automatiskt och naturligt öka tempot till rätt nivå. Jag börjar öva fortare än stycket går, och har som huvudmetod att upprepa hela stycket 500 gånger tills det flyter hyfsat. När jag sedan på lektionerna blir ombedd att ändra fingersättningen på något eller några ställen blir jag fullkomligt ställd. Försök ni att berätta för era fingrar att de måste bete sig annorlunda i fraser där de gjort på ett särskilt sätt 500 gånger!

4. En bra pianist sitter rak i ryggen och still – åtminstone när han övar in ett stycke. Jag sitter aldrig still, utan har istället en undermedveten och mycket underlig framåtgungande rörelse för mig, som jag upprepar kontinuerligt i tid och otid genom hela stycket. Snabbt eller långsamt. Starkt eller svagt. Klassicistiskt eller barockt. Att döma av James demonstration är detta ungefär exakt den rörelse som Lufsen gör när han i “Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”-klippet skuffar en köttbulle till Lady. Ner med skallen-vinkla skallen-skuffa köttbulle-bak och upp. 

Och det ska ni veta, att det är ett förbaskat pyssel att arbeta bort dessa ovanor. Är jag avslappnad i axlarna spelar jag definitivt för fort. Spelar jag i lagom tempo så är fingrarna raka och loja som totempålar. Är fingrarna böjda och fokuserade på rätt sätt så skuffar jag köttbullar med resten av kroppen.

Ack ja, jag är väl som Lufsen. Lite tufsig och oborstad. Lite för rufsig och opolerad för den virtuosa, sofistikerade världen. YYYYL!!

Veckans artikel är för de som inte kan gå. Det låter inte som en vettig artikel och det är det inte heller. Kan man få lite sofistikerade artikeltips kanske, så jag slipper skriva “Kan inte krypa” nästa vecka?

 

Jag har börjat gymma igen…

Redan nu börjar folk som känner mig rynka på pannan och klia sig i underläppen. “Va? Har han gymmat förut? Hans handleder är ju knappt tjockare än en metmask!” Jo men så är det faktiskt. Jag var en aktiv Friskis & Svettis-besökare under första halvåret 2009 och under juli och augusti månad år 2011 var jag där säkert 10 gånger! Jag har vid dessa tillfällen byggt upp en bra grundstyrka som kommer väl till pass när jag exempelvis ska bära hem en ICA-kasse eller öppna en bildörr.

Helt klart fel på maskinenNär sambon min, Frida, fått sitt gym-medlemskap gick det dock en liten panikattack genom min grundstarka kropp. Det vore ju en katastrof om hon skulle bli starkare än vad jag är! Min manlighet skulle vara för evigt sargad! Ja…mer sargad än vad mina tolv år som körsångare, rädsla för blod, och kärlek till balettmusik redan har orsakat. Nu kanske ni tror att jag redan är klenare än Frida, men jag vill göra det väldigt klart att jag nästan alltid går segrande ur våra brottningsmatcher. Frida vinner de enstaka gånger jag är lite trött i musklerna eller när hon får använda båda armarna.

Däremot är jag oerhört klämklen (en term jag just myntade). När man är klämklen så är man dålig på att manövrera sådant som kräver någon sorts kläm. Ett lysande exempel är vattenkranar. Jag är och kommer troligen förbli urusel på att vrida till våra kökskranar så att de inte står och droppar. När min klämstyrka är slut så droppar kranen fortfarande. Då måste Frida komma till undsättning.

Jag har i nuläget gymmat ca 5 gånger, och har noterat följande gymfenomen:

1. Vissa gymmar ju för f*n alltid!

Detta är troligtvis ett av gymvärldens största missförstånd, men chansen är mycket stor att man ser en eller två individer som alltid är på gymmet. Dessa är de individer som man alltid råkar se när man är där, och om vilka man diktar upp teorier i stil med “den där damen är definitivt i någon sorts medelålderskris …” och “den där killen gymmar nog alltid bara för att få en kropp som han kan kompensera för sin oerhörda fulhet med …” Sedan tänker man om och fastslår att det nog faktiskt inte är rakt igenom omöjligt att personen eller personerna i fråga har samma träningsschema som en själv, och med största säkerhet även tänker likadant om en själv:

“Den där blonda kraken med hår åt alla håll är ju för f*n alltid här…och ändå ser han ut som ett urmjölkat knippe gräslök i maskrosolja. Jag ska byta gym!”

2. De maskiner man inte är stark i är dåliga maskiner

Okej, “gymfenomen” kanske inte är det bästa ordet. “Oliverfenomen” kan vara mer passande. Jag har kommit på mig själv med att gärna fördöma de maskiner där jag inte lyckas lyfta en anständig vikt ett anständigt antal gånger. Vanligen innefattar detta att jag muttrar att “övningen känns fel” eller “nix pix, den här passar inte mig” eller “den här verkar ju helt icke-symmetrisk”, eller “helt klart fel på maskinen”.

3. Rodd är inte roligt

Jag tycker man ofta får höra att rodd ska vara så väldigt bra och fint och passande för de som har mycket kontorsarbete eller behöver bättra på sina ryggar lite grand. Men rodd är ju faktiskt så tråkigt så att klockorna börjar gå baklänges och saliven stelnar i munnen på en. Nej, hellre lite muskelknutar här och var!

4. Man kan alltid få mördande träningsvärk

Vid första träningstillfället på länge heter det att man ska ta det mer lugnt än vanligt, för att inte åka på en olidlig träningsvärk i en vecka framöver. Med självklarhet helgade även jag denna riktlinje när jag för lite drygt två veckor sedan besökte gymmet för första gången på flera månader. Ett undantag gjorde jag förstås. Jag menar, med tanke på alla de backar som jag cyklar uppför varje dag, så vore det ju helt löjligt att tänka att jag måste ta det extra lugnt på benpressen. “Jag har dessutom ruskigt starka lår” sade jag till Frida och krumbuktade mig. Jag tror hon blev charmad. Jag satte dit spärren vid 66 kg, tryckte ihop sitsen riktigt ordentligt och gjorde tre tunga sets.

Morgondagen ägnades åt ett aktivt sökande efter rullstolar att hyra.

5. Det finns en tjejvåning och en killvåning

Källarvåningen på “The Gym” i Brighton har så gott som alla stångar, hantlar och bänkpressanordningar. Där håller också alla grova grabbar hus. Övervåningen består av snälla maskiner, varav hälften är trapp- eller roddmaskiner och spinningcyklar. Denna våning befolkas huvudsakligen av gravida kvinnor och motionärer. Frida var på alerten och stoppade mig första dagen när jag nästan råkade gå till en maskin på källarvåningen. “Det är här de coola killarna är”, sade hon och började dra mig uppför trappan.

Det är ju inte så lätt att veta när det inte är skyltat …

Veckans nya “Kan inte”-artikel heter “Kan inte äta“. Innehållet är inte så spännande, så jag kompenserade genom att göra artikeln väldigt väldigt lång istället.

 

Jag har aldrig rönt några stora framgångar som mekaniker. Faktum är att jag nog aldrig riktigt lagat något i hela mitt liv. Till och med ett litet hål i tröjan kan jag misslyckas med att sy ihop så till den milda grad att man hade föredragit att behålla den söndrig. Jag är den där personen man går till om man vill ändra status på sin trasiga cykel från “bromsarna behöver spännas åt” till “cykeln behöver bytas ut”. Ryktena säger rentav att det var mina förfäder som fick uppdraget att borsta av Sfinxen i Gizas näsa.

Hm, det där blev fel va? Det finns ingen sfinx i Gizas näsa. Men nu när vi vet att det är den i Giza jag syftar på så kanske det räcker med att jag säger “Sfinxens näsa”?

Var var jag innan jag förlorade mig själv i Gizas och sfinxens näsa? Just det, vid min oduglighet att laga saker! Vad jag ville komma till var  - hur klarar jag då av att ta isär något och justera dess funktion?

Inte särskilt bra heller, förstås.

BilenHärom fredagen skulle vi göra ett roligt projekt på workshopen i kursen “Elektronisk musik”- vi skulle hacka varsin batteridriven leksak. För alla som nu blev mycket förvirrade och rynkar pannan kan jag avslöja att det inte handlade om att stycka den i bitar för att sedan lägga den i stekpannan och fräsa den mjuk. Istället skulle vi bryta oss in i våra leksaker och manipulera deras system. För detta behövde vi införskaffa varsin leksak efter följande riktlinjer:

1. Den måste vara batteridriven.

2. Den bör vara billig, för risken är att den inte går att återställa.

3. Den måste ge ifrån sig något sorts ljud.

Till en början hade jag missförstått uppgiften en aning. Jag trodde att vår föreläsare skulle demonstrera hur hackning går till med hjälp av våra leksaker, varför jag var lite smånyfiken och nästan entusiastisk. Hade jag vetat att vi själva skulle vara tvungna att bryta oss in i en leksak och manipulera dess system hade jag med säkerhet försökt utöva lite mild självbränning för att få ett läkarintyg och tillåtelse att missa workshopen. Detta blev dock klart för mig först när jag väl var där.

Innan dess hade jag jagat runt i ca fyra affärer innan jag hittade en leksak som jag fann billig nog att offra för vetenskapen. Olyckligt nog hade jag, i butiken, glömt bort punkt 3, och frågade därför bara efter något billigt och batteridrivet. Och tänka sig – de hade just en sådan leksak, nedsatt just idag till ringa två pund. En röd bil. Hädanefter refereras mitt vetenskapsfrämjande inköp till som “bilen“.

Jag var mycket nöjd med bilen. Det var en billig leksak som inte kunde vara annat än helt perfekt för det Nick Collins skulle demonstrera. Jag kände att jag var riktigt lycklig när jag cyklade till skolan, så nöjd var jag över den perfekta bilen. Innerst inne visste jag att många säkert inte skulle ha med sig någon leksak alls, och framför allt skulle ingen ha en för uppgiften lika skräddarsydd leksak som bilen.

När jag klev in i workshop-rummet ställdes tyvärr min värld på ända. Jag såg en leksak på varje bänk, många mycket större och helt klart mer avancerade än bilen. Jag svalde så att jag fick kramp i adamsäpplet, men återhämtade mig och tänkte att storleken ändå inte är allt…

När så Nick gjort en kort demonstration med sin leksak var det dags för oss att göra något liknande med våra. Paniken började bubbla i magsäcken när jag insåg att det här innebar att jag skulle behöva använda en skruvmejsel. Samtidigt var resten av gruppen jättesnabba med att hämta verktyg och snart vara alla igång och skruvade och hade sig. En ström av plågsamma leksaksljud fyllde rummet. I samma veva hade jag brutit in mig i förpackningen, och insett att bilen aldrig skulle göra någon succé här. Den var ljudlös. Batterierna var inte till för någon rolig liten signal eller ett tut tut-ljud. De gick till en liten kontroll med vilken man kunde få bilens hjul att snurra. Världens mest meningslösa funktion.

Jag såg mig omkring och försökte se ut som om jag visste vad jag gjorde. Jag vände och vred på bilen, och lade tungan rätt sådär i mitten av munnen som reparatörer ibland gör när de koncentrerat skruvar på en mutter eller något i den stilen. Vid närmare eftertanke lade jag nog tungan lite utanför munnen också för att det skulle bli riktigt tydligt för alla som kollade åt mitt håll att jag var superfokuserad på mitt hantverk, och fingerfärdig som få. När det kändes som om alla kollade bort från mig försökte jag smyga ner bilen i väskan igen. Dessvärre möttes detta försök av ett “How’s it goin’ there, mate!” från en granne, som redan lyckats få sin lilla leksakshatt att spela sin jingel baklänges. Jag tryckte ur mig någon sorts konstellation av orden “Well”, “sound”, “seem not to be working”, och “very strange”, rynkade pannan och såg frånvarande ut. Grannen återgick till sin egen leksak och jag tryckte ner leksaken i väskan.

Jag gick en sväng i rummet. En kompis hade gjort den inbyggda ljudplattan i sin lilla leksakstruck till ett instrument som han kunde spela på. Han frågade hur det gick med min leksak. Jag tvingades medge att den var ljud- och värdelös, men var noga med att påpeka att jag så gott som blivit lurad i affären. En annan kompis hade skapat en helt ny klangfärg till sin ambulansbils signal, spelat in ljudet, alstrat det, och använt det till att skapa ett helt nytt ljud i sitt musikprogram som han stolt spelade upp på sin MIDI-keyboard. Jag hostade fram ett “good work” och kväkte upprört att min “stupid toy” inte hade fungerat som den skulle.

Dessvärre var undanflykterna snart över. På väg tillbaka till min stol stötte jag på Nick som ville veta vad jag åstadkommit så här långt. Bilen fick ryckas upp ur väskan och den besvärande sanningen fick yppas. Den evige optimisten Nick tyckte dock att jag skulle ta isär bilen och se om jag kanske kunde skapa något intressant ändå. Ett dödsdömt företag, förstås. Efter det att jag, efter fyra minuter, lyckats få upp de två skruvar som höll ihop bilen, dröjde det inte länge innan jag:

1) gjort sönder bilen

2) överhettat den lilla motor som fanns i bilen, så att halva rummet luktade bränd olja

3) påkallat uppmärksamhet från resten av rummet för min lukt

4) samlat ihop det som var kvar av bilen i en liten plastpåse

När det så var dags för presentation blev jag inte ens ombedd att demonstrera mitt experiment. Nick sneglade åt mitt håll, men jag lät påsen med den icke längre identifierbara bilen och den omvälvande odören tala.

Så här en dryg vecka senare drömmer jag fortfarande mardrömmar om bilen, som sticker upp sin röda, elaka front ur papperskorgen i rum 221.

Bilen…

Nej! Den måste försvinna från mina tankegångar. Det är illa nog att blogga om den nio dagar för sent. Vi pratar om något annat istället, såsom den nya artikeln om okunnigheten att tjäna pengar!

 

© 2012 Jag kan inte Suffusion theme by Sayontan Sinha