Jag kan inte

För någon vecka sedan var det dags för undertecknad att sluta semestra i Sverige och åka hem till Brighton och åter börja arbeta på det dödfödda enmansföretaget, allmänt* kallat LindmanWeb. Semesteravslutandet innefattade givetvis en flygresa, och inseendet att jag T.O. Lindman, trots otaliga flygresor, faktiskt aldrig flugit utan sällskap. Detta besvärade mig inte särskilt. Jag misstänkte att jag väl i det här laget borde ha de olika stegen (check-in, väsklämning, tull, blabla) i bakhuvudet, trots att jag närhelst jag har sällskap och närhelst det är möjligt går in i en djup dvala av intensiv tankeverksamhet eller temporär hjärndödhet och följer bara framförvarandes steg (oftast Fridas bestämda) utan att ha någon som helst uppfattning om vem jag är, varifrån jag kommer, och vart jag är på väg.

Att vara på en flygplats är inte kul, och det bästa man kan sysselsätta sig med är att reta upp sig på andra resenärer. Det förpestar inte bara upplevelsen ytterligare, å nej! För varje fyrbarnsmamma på 27 år som ställer sig mitt i vägen och blockerar den stressade flygplatsgångtrafiken för att plocka ut nallen ur väskan åt lille Knuttvald, 3, får man sig som åskådare och/eller drabbad inte bara en stickfrätande dusch av blixtirritation och sugande djupsucksstimuli, utan också den där lilla hjässpuffen av milt mervärdeskomplex som talar om för en att man minsann själv inte alls är lika korkad. Särskilt om man har en medresenär med dig som man kan sucka med.

På flygplatsen finns ingen förlåtelse. Begår du minsta brott så är du dömd till att utstå en tjock spyskur av tysta suckar som talar om för dig hur erbarmligt döpundig du är när du glömmer att ta av dig bältet i säkerhetskontrollen. Man får inte ta alltför hårt på det. Vad ska man göra som flygfelfri medresenär om man inte får irritera sig hit och dit? Dessutom är de gångna – de tider då flygplatsovana fortfarande var ok. När jag själv skulle ta mig igenom säkerhetskontrollen strax före sex förra onsdagen var det en stackars herre, 59, som minsann inte alls förstod att bältet skulle av. Han fick skamset gå tillbaka och prova igen. Utan bälte. Lite naknare. Jag anslöt mig till ensemblen av sursuckare som just förlorat tjugofem sekunders dyrbar väntetid i gatestolarna som formar sig så graciöst om ens rygg (eller var det ”som så graciöst formar om ens rygg?”) Jag kastade en blick över axeln. Alla verkade lika irriterade som jag. Bra. Ingen förlåtelse. ”Helt otroligt att folk fortfarande inte fattar” himlade jag med ögonbrynen. ”Ja, helt otroligt”, himlade några ögonbryn tillbaks.

Själv är jag inte korkad. Givetvis inte. Jag kan flygplatsritualen utan och innan och är alltid förberedd med laptopen i handen så att säkerhetsnissens verbala rutiner ska komma i olag. ”Har du nå…” ”JA!” Mig matar man inte med köttfärssås ur liten burk. Kan själv.

Dessvärre finns det vissa moment som jag av någon anledning aldrig lyckas få rätt, och förra onsdagen var förstås inget undantag. Det första handlar om bagageinlämningen. Grundregeln för att lyfta upp en rullväska på bandet är följande:

1. Man stannar väskan

2. Man vickar över den på sin långa kant (där finns det handtag som troligen passar bäst för bagagelappen)

3. Man lyfter upp väskan på bandet

Sen kan det hända att man glömmer bort att vicka på väskan. Det händer även den bäste. En sådan person ställer upp väskan längst ner på bandets kant, och använder sedan hjulen till att rulla upp väskan på bandet, för att sedan vänligt men bestämt ombes av personalen att vicka på den. I mitt fall rör det sig emellertid om en felinställning, en sorts bugg, om ni så vill. Jag måste, prompt, lyfta upp väskan på bandets kant, både på fel ledd och åt fel håll. Resultatet blir att jag, utan hjulen till hjälp, måste använda hela min kroppsstyrka för att baxa upp väskan på bandet. Eftersom bandet börjar så långt ner, och av förklarliga skäl helt saknar friktion, kräver denna process ett intensivt krumbuktande och bakputande. När jag sedan är färdig, och svetten rinner nerför pannan, blir jag vänligen men bestämt ombedd att vicka på väskan, eftersom lappen, som jag själv nyss satt dit via själv-checkinen, nu är klämd i hörnet och omöjlig att nå. Slår aldrig fel.

Nästa eviga klavertramp inträffar i regel vid ombordstigningen. Personalen ropar klart och tydligt ut att rader 16 och bakåt kan använda den bakre trappingången, så att allt går så smidigt och bra som möjligt. När väl biljett och pass blivit godkända träder det dessvärre någon sorts hjärndefekt i kraft. Denna inre kortslutning varar ända fram till jag finner mig själv, i onsdags med en biljett visande stolsnummer ”24F”, två meter från cockpiten. ”Hej”, säger flygvärdinnan. ”Huh?”, svarar jag. Denna gång är det mig själv jag måste baxa. Förbi mina stackars medresenärer med platser mellan 16 och 23 som både lyssnat på flygpersonalen och gjort som hon sa, och som nu tvingas väja för att en blond jubelidiot till yngling inte kunde välja rätt ingång. Jag ser mig omkring. Alla är arga. Ombord på flygplanet finns det inte heller någon förlåtelse.

Vad man emellertid kan säga om min ensamflygning är att det inte inträffade något som inte inträffar i regel. Även när Frida är med lyckas jag lyfta väskan fel, och välja fel ingång. Det senare är en särskilt bedrift i den bemärkelsen att vi tenderar ha platser precis bredvid varandra.

Min ensamflygning avslutades med en förbaskat lång väntan på bagaget. Min väska på 19,8 kg kom näst sist av hundratals väskor, varav alla tycktes ha samma mörkblåa färg som min. De falska alarmen kunde dock alltid avslås snabbt genom att titta på väskornas hjul. En vanlig, smart, stor resväska har normalstora hjul placerade längst ut i två av hörnen. Min ovanligt korkade stora resväska har minimala hjul placerad en god bit in från varje hörn, vilket gör att väskan försätts i en illvillig vibration varje gång man går ner från en trottoar eller kör på ett tuggummi.

Sista etappen med tåg krävde biljett, och en lång tids köande. När det så var min tur, och jag precis noterat att mitt tåg skulle gå om tre minuter, ställde sig en liten skitunge till pojkspoling i vägen för mig så att jag inte kom fram till kassan. Denna gest hade inget med mig att göra – han ville markera att han var missnöjd med föräldrarna, som stått före mig i kön – men det tog tamigbannemig minst en halv minut innan de lyckades få honom därifrån. Jag, som alltid är arg när jag köar, höll på att lösas upp av ilska. Jag ryckte åt mig min biljett utan att tacka och började springa mot perrongen med idiotväskan hånfullt gumpande bakom mig. Tåget missades med 16 sekunder. Jag tänkte gå tillbaka, leta upp och döda pojken, men fastslog att det vore oklokt. Små pojkar rör sig snabbt, och jag med en 20-kiloshelvetesväska bakom mig gör det inte.

Med det ska det inte sägas att barnet fortfarande svävar i livsfara. Jag minns hur det såg ut. Och på en flygplats finns ingen förlåtelse.

* (av mig och min låtsaskompis Mållgan)

Begränsad Internettillgång har drabbat mig, varför denna redogörelse för torsdagens lustiga lilla Road Trip publiceras först nu.

När man ska börja läsa i England och på något sätt förflytta sig själv och sin dagliga verksamhet till ett annat land, varför göra som alla andra och flyga? Det går precis lika bra att åka bil – och då får man dessutom med sig kopiösa mängder packning (förutsatt att fordonet har lite volym)!

Riktigt så resonerade vi inte, far och jag, när vi beslutade att en bilfärd tvärs över Europa, över engelska kanalen, och vidare till Brighton, var den bästa lösningen. Vi stod helt enkelt inför problemet att en omöblerad lägenhet behöver möbler – och ska de köpas på plats så blir det med fraktkostnader, omkostnader och pomkostnader minst fyra gånger så dyrt.

I torsdags morse kl 4.00 lämnade vi Uppsala, med planen att jag skulle köra Sverigesträckan, och pappa Europasträckan. På det hela taget gick det oväntat bra för mig, usel sedan födseln på att köra alla sorts fordon med motor. Tre ogilla och ett gilla bör dock noteras:

Ogilla:

1. Lastbilar som kör om varandra. När man har ett pressat schema är det inte så party att på motorväg behöva vänta på att en lastbil ska göra om en annan. Processen, som innebär att den omkörande lastbilen kör en halv kilometer i timmen fortare än den omkörda lastbilen (90,5 km/h resp. 90 km/h), tar ungefär åtta minuter, och är rent trafikfarlig eftersom personbilsförarna i karavanen bakom löper stor risk att svimma av tristess.
2. Väder som inte förenklar. Regn, och inte bara regn utan den där riktigt blöta och feta varianten, måste såklart ha plumskalas på min framruta när jag ska köra 70 mil på en mörk torsdagsmorgon.
3. Extralinjer som syns sämre än ordinarie linjer. Ibland tvingar vägarbeten fram en omstrukturering av vägen och av dess linjesystem så att extralinjer gäller istället för ordinarie linjer. Om då de ordinarie linjerna syns bättre än extralinjerna så blir jag helt ställd och kör nästan in i betongmuren längs vägkanten av förvirring.

Gilla:

1. 120-väg. Jag har kört på 120-väg för första gången! Fest!

Som passagerare har man det förstås något bekvämare, men följande bör ändå noteras om Europasträckan, på vilken far min körde.

Ogilla:

1. Stau. När 175 mil ska avklaras på en dag så vill man gärna kunna köra hela tiden. Stau sätter stopp för det. De tyska köerna på väg A1 orsakas av vägarbeten, som kortar ner antalet filer från tre till antingen två eller en(!) På väg A1 arbetar tre stycken vägreparatörer samtidigt, och för att ha allt arrangerat och klart så börjar de med att stänga av alla delar av vägen som ska renoveras någon gång under de närmsta tre åren. Därefter ställer de sig och arbetar vid en avspärrning, förutsatt att de inte har morgonpaus, förmiddagspaus, lunchpaus, fikapaus, pustpaus, generalpaus eller mitt i veckan-ledigt. Följden blir att köer bildas hela tiden och överallt. Och naturligtvis lyckades någon stackars sate få motorstopp (eller liknande åkomma) mitt på enfilsträckan, vilket orsakade en sju kilometers kö och ett sjuhelvetes ursinne bland de drabbade.
2. Google och GPS-damen synkar inte. Printar man ut en vägbeskrivning från Google Maps så kan man vara hyfsat säker på att den är up-to-date. Följer man GPS-damens sakliga, pragmatiska anvisningar (även om jag är helt säker på att hon faktiskt har känslor) så är de tio gånger lättare att följa än Google-beskrivningen – men eftersom mjukvaran inte uppdaterats sedan 2006 så vet man aldrig riktigt om man kan lita på henne. Det fick vi erfara på väg A2 i Holland, då de två filer som ledde till A67 (dit vi skulle) och de två som fortsatte på A2, gjort en ärkerockad och bytt plats någon gång under de senaste fem åren. Vi reagerade försent, och fortsatte enligt den intet ont anande GPS-damens anvisningar på A2. Vi hamnade på en avfartsfri väg norrut (rätt riktning – sydväst) och skulle få ägna en halvtimme åt att försöka vända, samt handskas med GPS-damens nervösa sammanbrott och paniksprängda befallningar (If possible, make a U-turn! Take the next exit! IF POSSIBLE, MAKE A U-TURN!!!)

Gilla:

1. Fri fart på motorvägen. Fest!

Runt 01.00 anlände vi i Dunkerque (jag har lärt mig stava det nu) och checkade in på första bästa hotell som var riktigt bekvämt och fick oss några riktigt goda sömntimmar innan vi morgonen därpå körde iväg mot Dover-färjan …

Nej, riktigt så var det inte heller. Vi hade givetvis lyckats matcha vår resdag med ”le grand féstival de Dunkerque”. Följaktligen fanns det inte ett enda rum på ett enda hotell i hela staden (som för att vara festivalstad för övrigt var underligt tyst, ren och tom). I hotellreceptionerna reagerade alla på samma sätt på våra förfrågningar om rum – de satte adamsäpplena i halsen av ren chock, och började vilt gestikulera och deklamera: ”Chambre? Ici? Ce nuit? Ah non non non monsieur!!”

Vi var med andra ord ena riktiga praktpuckon som var ute och letade rum då. Till slut, strax efter tre, lyckades vi emellertid ta oss in på ett hotell utan tillsyningsman, där man helt enkelt stoppade in sitt kort för att få en kod som skulle öppna ytterdörren, rummet, och bilgrinden. Kod-dosan för bilgrinden var dock massakrerad av en vandal och fungerade således inte, men man kan ju inte få allt! Priset – ringa 33 euro för ett trebäddsrum – verkade först orimligt lågt, men snart insåg vi att besparingar i byggnadsprocessen nog kunde möjliggöra det. Husets kraftiga gungningar, oberoende av var man befann sig, ledde oss nämligen till slutsatsen att det med största sannolikhet byggts helt utan grund.

Aja, resan i sin helhet bestod inte bara av missöden. Den sista biten till färjan klarade vi av utan problem, bortsett från att vi, i tron om att vi redan var vid färjeläget, följde efter ett gäng bilar istället för att kolla noga på skyltarna. Det tog drygt tio minuter att ta sig tillbaka från motortrafikleden.

När vi väl kom till England och vänstertrafiken gick resan emellertid helt smärtfritt. Och den här gången menar jag det.

Några dagar i Brighton har nu genomlevts. Fler uppdateringar kommer. Förhoppningsvis.