För någon vecka sedan var det dags för undertecknad att sluta semestra i Sverige och åka hem till Brighton och åter börja arbeta på det dödfödda enmansföretaget, allmänt* kallat LindmanWeb. Semesteravslutandet innefattade givetvis en flygresa, och inseendet att jag T.O. Lindman, trots otaliga flygresor, faktiskt aldrig flugit utan sällskap. Detta besvärade mig inte särskilt. Jag misstänkte att jag väl i det här laget borde ha de olika stegen (check-in, väsklämning, tull, blabla) i bakhuvudet, trots att jag närhelst jag har sällskap och närhelst det är möjligt går in i en djup dvala av intensiv tankeverksamhet eller temporär hjärndödhet och följer bara framförvarandes steg (oftast Fridas bestämda) utan att ha någon som helst uppfattning om vem jag är, varifrån jag kommer, och vart jag är på väg.

Att vara på en flygplats är inte kul, och det bästa man kan sysselsätta sig med är att reta upp sig på andra resenärer. Det förpestar inte bara upplevelsen ytterligare, å nej! För varje fyrbarnsmamma på 27 år som ställer sig mitt i vägen och blockerar den stressade flygplatsgångtrafiken för att plocka ut nallen ur väskan åt lille Knuttvald, 3, får man sig som åskådare och/eller drabbad inte bara en stickfrätande dusch av blixtirritation och sugande djupsucksstimuli, utan också den där lilla hjässpuffen av milt mervärdeskomplex som talar om för en att man minsann själv inte alls är lika korkad. Särskilt om man har en medresenär med dig som man kan sucka med.

På flygplatsen finns ingen förlåtelse. Begår du minsta brott så är du dömd till att utstå en tjock spyskur av tysta suckar som talar om för dig hur erbarmligt döpundig du är när du glömmer att ta av dig bältet i säkerhetskontrollen. Man får inte ta alltför hårt på det. Vad ska man göra som flygfelfri medresenär om man inte får irritera sig hit och dit? Dessutom är de gångna – de tider då flygplatsovana fortfarande var ok. När jag själv skulle ta mig igenom säkerhetskontrollen strax före sex förra onsdagen var det en stackars herre, 59, som minsann inte alls förstod att bältet skulle av. Han fick skamset gå tillbaka och prova igen. Utan bälte. Lite naknare. Jag anslöt mig till ensemblen av sursuckare som just förlorat tjugofem sekunders dyrbar väntetid i gatestolarna som formar sig så graciöst om ens rygg (eller var det ”som så graciöst formar om ens rygg?”) Jag kastade en blick över axeln. Alla verkade lika irriterade som jag. Bra. Ingen förlåtelse. ”Helt otroligt att folk fortfarande inte fattar” himlade jag med ögonbrynen. ”Ja, helt otroligt”, himlade några ögonbryn tillbaks.

Själv är jag inte korkad. Givetvis inte. Jag kan flygplatsritualen utan och innan och är alltid förberedd med laptopen i handen så att säkerhetsnissens verbala rutiner ska komma i olag. ”Har du nå…” ”JA!” Mig matar man inte med köttfärssås ur liten burk. Kan själv.

Dessvärre finns det vissa moment som jag av någon anledning aldrig lyckas få rätt, och förra onsdagen var förstås inget undantag. Det första handlar om bagageinlämningen. Grundregeln för att lyfta upp en rullväska på bandet är följande:

1. Man stannar väskan

2. Man vickar över den på sin långa kant (där finns det handtag som troligen passar bäst för bagagelappen)

3. Man lyfter upp väskan på bandet

På flygplatsen finns ingen förlåtelseSen kan det hända att man glömmer bort att vicka på väskan. Det händer även den bäste. En sådan person ställer upp väskan längst ner på bandets kant, och använder sedan hjulen till att rulla upp väskan på bandet, för att sedan vänligt men bestämt ombes av personalen att vicka på den. I mitt fall rör det sig emellertid om en felinställning, en sorts bugg, om ni så vill. Jag måste, prompt, lyfta upp väskan på bandets kant, både på fel ledd och åt fel håll. Resultatet blir att jag, utan hjulen till hjälp, måste använda hela min kroppsstyrka för att baxa upp väskan på bandet. Eftersom bandet börjar så långt ner, och av förklarliga skäl helt saknar friktion, kräver denna process ett intensivt krumbuktande och bakputande. När jag sedan är färdig, och svetten rinner nerför pannan, blir jag vänligen men bestämt ombedd att vicka på väskan, eftersom lappen, som jag själv nyss satt dit via själv-checkinen, nu är klämd i hörnet och omöjlig att nå. Slår aldrig fel.

Nästa eviga klavertramp inträffar i regel vid ombordstigningen. Personalen ropar klart och tydligt ut att rader 16 och bakåt kan använda den bakre trappingången, så att allt går så smidigt och bra som möjligt. När väl biljett och pass blivit godkända träder det dessvärre någon sorts hjärndefekt i kraft. Denna inre kortslutning varar ända fram till jag finner mig själv, i onsdags med en biljett visande stolsnummer ”24F”, två meter från cockpiten. ”Hej”, säger flygvärdinnan. ”Huh?”, svarar jag. Denna gång är det mig själv jag måste baxa. Förbi mina stackars medresenärer med platser mellan 16 och 23 som både lyssnat på flygpersonalen och gjort som hon sa, och som nu tvingas väja för att en blond jubelidiot till yngling inte kunde välja rätt ingång. Jag ser mig omkring. Alla är arga. Ombord på flygplanet finns det inte heller någon förlåtelse.

Vad man emellertid kan säga om min ensamflygning är att det inte inträffade något som inte inträffar i regel. Även när Frida är med lyckas jag lyfta väskan fel, och välja fel ingång. Det senare är en särskilt bedrift i den bemärkelsen att vi tenderar ha platser precis bredvid varandra.

Min ensamflygning avslutades med en förbaskat lång väntan på bagaget. Min väska på 19,8 kg kom näst sist av hundratals väskor, varav alla tycktes ha samma mörkblåa färg som min. De falska alarmen kunde dock alltid avslås snabbt genom att titta på väskornas hjul. En vanlig, smart, stor resväska har normalstora hjul placerade längst ut i två av hörnen. Min ovanligt korkade stora resväska har minimala hjul placerad en god bit in från varje hörn, vilket gör att väskan försätts i en illvillig vibration varje gång man går ner från en trottoar eller kör på ett tuggummi.

Sista etappen med tåg krävde biljett, och en lång tids köande. När det så var min tur, och jag precis noterat att mitt tåg skulle gå om tre minuter, ställde sig en liten skitunge till pojkspoling i vägen för mig så att jag inte kom fram till kassan. Denna gest hade inget med mig att göra – han ville markera att han var missnöjd med föräldrarna, som stått före mig i kön – men det tog tamigbannemig minst en halv minut innan de lyckades få honom därifrån. Jag, som alltid är arg när jag köar, höll på att lösas upp av ilska. Jag ryckte åt mig min biljett utan att tacka och började springa mot perrongen med idiotväskan hånfullt gumpande bakom mig. Tåget missades med 16 sekunder. Jag tänkte gå tillbaka, leta upp och döda pojken, men fastslog att det vore oklokt. Små pojkar rör sig snabbt, och jag med en 20-kiloshelvetesväska bakom mig gör det inte.

Med det ska det inte sägas att barnet fortfarande svävar i livsfara. Jag minns hur det såg ut. Och på en flygplats finns ingen förlåtelse.

* (av mig och min låtsaskompis Mållgan)

 

Jaha nu har jag segat ut på bloggandet igen. Det blir till att skärpa sig om jag inte vill förlora den skara av fyra och en halv läsare jag har! Den här veckan har jag emellertid en eminent bortförklaring som lyder ”Irland”. Jajamensan, jag fick för mig att ta sambon och en resväska och flyga till det magnifika Dublin och bo där i några dagar. ”Hur har den studentparveln råd med det?” undrar ni då. Svaret är givetvis – ”det hade jag inte”, och just nu befinner jag mig nere på Brighton Beach och letar rostiga spikar att laga soppa på.

Som turist gör man ofta en del observationer – det är lite därför man turistar – och vissa av dessa har en tendens att återkomma. Då pratar jag inte om attraktioner som Eiffeltornet – någon sådan fanns det inte i Dublin (däremot hade de slängt upp en monstruöst ful metallstång som de kallade ”Spiran” mitt på Stora torget) – utan mer generella observationer. Och den första faller under kategorin ”hitta rätt j*vla ställe”.

1. Behöver hjälp att hitta? Fråga bara första bästa person du möter så är du snart på rätt plats. Not!

En turists betraktelserÄr det inte lustigt det där? Det finns en klassiskt svensk (särskilt manlig) tendens att inte fråga efter vägen, utan lista ut vägen själv. Vi går gärna fel några gånger, bara vi slipper utbyta andedräkter med andra människor. Själv bestämde jag mig här om året att sluta larva mig och alltid fråga så fort jag är lite smått osäker på vart jag ska. Men vad händer då? Jo då finns det plötsligt inte något annat än turister, i hela staden! Hur mycket man än försöker ta sikte på ”rätt typ” av människa så lyckas man alltid stöta på den andre vilsne turisten som kom precis idag och aldrig förut varit inom landets gränser.

Och väljer man inte en annan turist att fråga så väljer man ett blåpucko istället. Jag och Frida hamnade andra dagen på en gata vars namn givetvis inte stod någonstans (möjligen vid gatans början 3,5 km bort), och frågade en trädgårdsmästare i en av trädgårdarna. ”I’m sorry, no sure, I just work here”, sade strutshjärnan till trädgårdsmästare. ”Men hur tog du dig hit då, bänghuvud?” väste jag för mig själv.

 2. Eiffeltornet är ändå inte så stort …

Jag upplever att man bra ofta grundlurar sig själv när det gäller de där fantastiska attraktionerna som är oerhört magnifika och som man bara måste se. Oftast är de inte så graciösa och kolossala som man förväntar sig. Jag minns så väl när jag för första gången var i Paris och stod uppe vid Triumfbågen. Jag tänkte att därifrån borde man ju se det skyhöga Eiffeltornet, men allt jag såg var andra byggnader, samt någon ynklig liten metallstång i fjärran. Sedan började vi visserligen gå neråt i riktning mot den lilla metallstången, och så växte den successivt och blev så småningom en ganska stor metallstång, men jag blev allt en smula överraskad över att man faktiskt kunde se dess topp.

Samma sak hände förra helgen då kartan verkade påstå att vi var alldeles vid den gigantiskt briljanta Saint Patrick’s Cathedral, men allt vi skymtade var ett litet sandslott. Vi vände på kartan, rynkade pannan i djupa väck, och funderade så det knakade över var vi kunde ha gått fel någonstans. Jojo, man ska inte ha för höga förväntningar.

3. Var är du lilla toa… ?

Det här fenomenet har jag inte märkt av på svenska restauranger, men påfallande ofta när jag har varit utomlands så har restaurangtoaletterna varit placerade djupt in i den dunklaste källare, långt bort från dofter, rörelse och liv. Och i Irland nådde denna tendens nya höjder. Jag fann det emellertid lättare och lättare att hitta rätt ställe, eftersom jag arbetade ut en standard-vägbeskrivning som faktiskt fungerade på de allra flesta restauranger:

Att hitta till toaletten på en irländsk restaurang – en guide:

Fråga en anställd eller följ en skylt för att hitta den rätta dörren. Ofta är den gömd bakom någon sorts enorm golvplanta. När du gått genom dörren går du nerför trappan varefter du svänger höger och går tills korridoren tar slut. Här svänger du i den riktning det går att svänga. Finns det två alternativ, välj det håll åt vilket det ser mörkast ut. Sväng sedan en gång till, gå genom skjutdörren, sväng runt hörnet, passera genom lönndörren, och där bör du hitta dörren till damtoaletten bakom ett draperi. Är du man, så lokalisera den andra lönndörren, bakom vilken det bör finnas en korridor, i slutet av vilken du hittar herrtoaletten mitt emot en städskrubb med identisk dörr.

 4. Obefintliga höjdskillnader …

Nya platser = nya obefintliga höjdskillnader att snava på. Med obefintliga höjdskillnader menar jag den minimalt minimalistiska millimeterskillnaden mellan två intilliggande gatustenar. Är det inte fascinerande hur spektakulära snubblingar man kan åstadkomma? Vid ett tillfälle seglade jag i luften till den löjlighetsgrad så en muntergök till irländare var tvungen att häva ur sig den mest oslagbara av oslagbara fyndigheter:

”Having a nice trip?”

5. Nationaldagen är liksom en stor grej i andra länder

Irländarnas nationaldag är den världsberömda Saint Patrick’s Day. Lyckligt ovetande bokade vi flygbiljetter just denna dag, och hamnade snart i ett hav av överdruckna, grönklädda firare. Det är vid sådana här tillfällen som manfolken ter sig motbjudande och kvinnfolken närgångna. Jag blev själv närmast attackerad av en starkt berusad ung kvinna som efter att ha vinglat rakt in i mig utstötte ett sådant där irländskt och sockersött ”Sorry”, varpå hon smekte mig längs hela armen. Jag blev lite charmad men det skulle jag förstås aldrig erkänna för Frida.

Det var allt för denna resa. Har jag publicerat någon ny artikel på sistone? Jag tror jag kan ha missat att tipsa om de misslyckade lögnhalsarnas guide.

 

Begränsad Internettillgång har drabbat mig, varför denna redogörelse för torsdagens lustiga lilla Road Trip publiceras först nu.

När man ska börja läsa i England och på något sätt förflytta sig själv och sin dagliga verksamhet till ett annat land, varför göra som alla andra och flyga? Det går precis lika bra att åka bil – och då får man dessutom med sig kopiösa mängder packning (förutsatt att fordonet har lite volym)!

Riktigt så resonerade vi inte, far och jag, när vi beslutade att en bilfärd tvärs över Europa, över engelska kanalen, och vidare till Brighton, var den bästa lösningen. Vi stod helt enkelt inför problemet att en omöblerad lägenhet behöver möbler – och ska de köpas på plats så blir det med fraktkostnader, omkostnader och pomkostnader minst fyra gånger så dyrt.

I torsdags morse kl 4.00 lämnade vi Uppsala, med planen att jag skulle köra Sverigesträckan, och pappa Europasträckan. På det hela taget gick det oväntat bra för mig, usel sedan födseln på att köra alla sorts fordon med motor. Tre ogilla och ett gilla bör dock noteras:

Ogilla:

  1. Lastbilar som kör om varandra. När man har ett pressat schema är det inte så party att på motorväg behöva vänta på att en lastbil ska göra om en annan. Processen, som innebär att den omkörande lastbilen kör en halv kilometer i timmen fortare än den omkörda lastbilen (90,5 km/h resp. 90 km/h), tar ungefär åtta minuter, och är rent trafikfarlig eftersom personbilsförarna i karavanen bakom löper stor risk att svimma av tristess.
  2. Väder som inte förenklar. Regn, och inte bara regn utan den där riktigt blöta och feta varianten, måste såklart ha plumskalas på min framruta när jag ska köra 70 mil på en mörk torsdagsmorgon.
  3. Extralinjer som syns sämre än ordinarie linjer. Ibland tvingar vägarbeten fram en omstrukturering av vägen och av dess linjesystem så att extralinjer gäller istället för ordinarie linjer. Om då de ordinarie linjerna syns bättre än extralinjerna så blir jag helt ställd och kör nästan in i betongmuren längs vägkanten av förvirring.

Gilla:

  1. 120-väg. Jag har kört på 120-väg för första gången! Fest!

StauSom passagerare har man det förstås något bekvämare, men följande bör ändå noteras om Europasträckan, på vilken far min körde.

Ogilla:

  1. Stau. När 175 mil ska avklaras på en dag så vill man gärna kunna köra hela tiden. Stau sätter stopp för det. De tyska köerna på väg A1 orsakas av vägarbeten, som kortar ner antalet filer från tre till antingen två eller en(!) På väg A1 arbetar tre stycken vägreparatörer samtidigt, och för att ha allt arrangerat och klart så börjar de med att stänga av alla delar av vägen som ska renoveras någon gång under de närmsta tre åren. Därefter ställer de sig och arbetar vid en avspärrning, förutsatt att de inte har morgonpaus, förmiddagspaus, lunchpaus, fikapaus, pustpaus, generalpaus eller mitt i veckan-ledigt. Följden blir att köer bildas hela tiden och överallt. Och naturligtvis lyckades någon stackars sate få motorstopp (eller liknande åkomma) mitt på enfilsträckan, vilket orsakade en sju kilometers kö och ett sjuhelvetes ursinne bland de drabbade.
  2. Google och GPS-damen synkar inte. Printar man ut en vägbeskrivning från Google Maps så kan man vara hyfsat säker på att den är up-to-date. Följer man GPS-damens sakliga, pragmatiska anvisningar (även om jag är helt säker på att hon faktiskt har känslor) så är de tio gånger lättare att följa än Google-beskrivningen – men eftersom mjukvaran inte uppdaterats sedan 2006 så vet man aldrig riktigt om man kan lita på henne. Det fick vi erfara på väg A2 i Holland, då de två filer som ledde till A67 (dit vi skulle) och de två som fortsatte på A2, gjort en ärkerockad och bytt plats någon gång under de senaste fem åren. Vi reagerade försent, och fortsatte enligt den intet ont anande GPS-damens anvisningar på A2. Vi hamnade på en avfartsfri väg norrut (rätt riktning – sydväst) och skulle få ägna en halvtimme åt att försöka vända, samt handskas med GPS-damens nervösa sammanbrott och paniksprängda befallningar (If possible, make a U-turn! Take the next exit! IF POSSIBLE, MAKE A U-TURN!!!)

Gilla:

  1. Fri fart på motorvägen. Fest!

Runt 01.00 anlände vi i Dunkerque (jag har lärt mig stava det nu) och checkade in på första bästa hotell som var riktigt bekvämt och fick oss några riktigt goda sömntimmar innan vi morgonen därpå körde iväg mot Dover-färjan …

Nej, riktigt så var det inte heller. Vi hade givetvis lyckats matcha vår resdag med ”le grand féstival de Dunkerque”. Följaktligen fanns det inte ett enda rum på ett enda hotell i hela staden (som för att vara festivalstad för övrigt var underligt tyst, ren och tom). I hotellreceptionerna reagerade alla på samma sätt på våra förfrågningar om rum – de satte adamsäpplena i halsen av ren chock, och började vilt gestikulera och deklamera: ”Chambre? Ici? Ce nuit? Ah non non non monsieur!!”

Vi var med andra ord ena riktiga praktpuckon som var ute och letade rum då. Till slut, strax efter tre, lyckades vi emellertid ta oss in på ett hotell utan tillsyningsman, där man helt enkelt stoppade in sitt kort för att få en kod som skulle öppna ytterdörren, rummet, och bilgrinden. Kod-dosan för bilgrinden var dock massakrerad av en vandal och fungerade således inte, men man kan ju inte få allt! Priset – ringa 33 euro för ett trebäddsrum – verkade först orimligt lågt, men snart insåg vi att besparingar i byggnadsprocessen nog kunde möjliggöra det. Husets kraftiga gungningar, oberoende av var man befann sig, ledde oss nämligen till slutsatsen att det med största sannolikhet byggts helt utan grund.

Aja, resan i sin helhet bestod inte bara av missöden. Den sista biten till färjan klarade vi av utan problem, bortsett från att vi, i tron om att vi redan var vid färjeläget, följde efter ett gäng bilar istället för att kolla noga på skyltarna. Det tog drygt tio minuter att ta sig tillbaka från motortrafikleden.

När vi väl kom till England och vänstertrafiken gick resan emellertid helt smärtfritt. Och den här gången menar jag det.

Några dagar i Brighton har nu genomlevts. Fler uppdateringar kommer. Förhoppningsvis.

 

Det är nu det passar att börja blogga. Hela baksätet och bakluckan på bilen är fulla av packning. Och liksom bilen är även jag själv, efter gårdagens mysiga pizza- och rödvinskväll, något bakfull och packad. Möjligen inte lika bakfull som bilen. Då hade det inte räckt med en ipren.

I händelse av läsare så kanske någon är intresserad av vem jag som bloggar är, även om jag har mina starka tvivel att så skulle vara fallet. Jag har satt ihop en presentationssida här, men har ni inte tid med den så – håll till godo med denna korta bakgrundsinformation:

    1. Jag heter Oliver Lindman och flyttar hemifrån i morgon. Detta företag innebär, om jag har förstått saken rätt, bland annat att jag måste börja tvätta mina egna kläder.
    2. Flytten består i att klockan 04.00 imorgon bitti ta bilen från Uppsala till Dunquerque i Frankrike, sova några timmar, ta färjan över till Dover, köra därifrån till Brighton, och lasta in alla prylar i vår nya lägenhet där.
    3. Anledning: jag ska börja plugga musik på Sussex University i Brighton.
    4. Med ”vår” menas min och Fridas. Enligt noggranna beräkningar så har jag nämligen kommit fram till att det kommer bli mer fördelaktigt än nackdelaktigt att ta med sig en attraktiv kvinna in i det nya livet*.

 

Det är nog allt ni behöver veta för stunden.

Packningsepisod 1 – bilen fylls

Vi ägnade hela måndagen och en del av gårdagen åt att fylla bilen med sängar, isärplockade stolar, ett bord, en TV inlindad i ett täcke i en sopsäck, ett serveringsfat, gardiner, och 142 saker till. När man åtar sig ett sådant projekt uppenbarar sig den beryktade packningsilskan. Det är ingen hemlighet att det finns få saker som är så tråkiga som att packa (packa upp, möjligen), och jag som vanligen är oerhört lugn och harmonisk till sättet känner under packningsproceduren en bitande irritation som ökar lite med varje inskuffat hyllplan. Ungefär så här arg blir man av att packa:
  • För varje hyllplan – 1 ilska
  • För varje IKEA-garderob - 2 ilskor
  • För varje säng á 80 cm – 3 ilskor
  • För varje pryl man måste linda in i ett täcke – 5 ilskor
  • För varje pryl man måste bädda in i tidningspapper – 7 ilskor
  • För varje pryl som bara inte får plats, så att man för att kunna böka in den måste flytta på tidningspappersinbäddad pryl så att tidningspappertejpbiten åker upp och man måste göra om allt – 19 ilskor
  • För varje kudde – 1 liten glädje (det är så underbart lätt att bara trycka in en kudde)
I slutändan fungerade ilskorna emellertid tämligen bra som bränsle för att fortsätta arbetet. Lite som Hulken.

Packningsepisod 2 – bilen startar inte

Packad heldagsilska och bilpanikAlla dessa festligheter skedde ute hos bättre hälft, varför jag igår morse skulle köra hem med allting och ställa åbäket på parkeringen hemma. Naturligtvis vägrar bilen att starta, och på frontdisplayen läser jag ”Parking brake fault”. Efter att febrilt försökt om och om igen står det så småningom också ”braking fault”, och tjugo sekunder senare ”passenger airbag fault”. Efter ytterligare en halvminut dör frontdisplayen helt och bilen bryr sig inte alls om mig.

 

När sådant händer för tekniskt förståndshandikappade T.O. Lindman så är det litet som att allt hopp som någonsin funnits är ute. Inom loppet av fem minuter hade jag övertygats om att vare sig bilresan till Dunquerque, Englandsflytten, eller resten av livet skulle bli av. Jag kan inte laga bilar – alltså är det otänkbart att framtiden fortfarande finns.  En eloge ges därför till L. Korpas och Anders från Lagga som återupplivade mina drömmar genom att återuppliva bilbatteriet, till vilket uppenbarligen alla defekter och skavanker kunde spåras. Jag nickade kontemplativt och eftertänksamt till vartenda ord av deras väloljade, rullande resonerande, med fordonsvokabulär som jag begriper lika väl som en köksstol begriper vietnamesisk poesi.

Packningsepisod slut

Det var det enda ordentliga inlägg jag lyckades producera fortfarande på plats i fosterlandet Sverige. Jag hoppas att du vill följa med mig på min resa i okunnighetens tecken, och vill du inte det så kan jag rekommendera okunnighetens hjälpartiklar som ni hittar i sidomenyn. Och vill du inte det heller så försvinn då bara och kom aldrig tillbaka! FÖRSVINN!! Gå din väg i vredesmod! Låt oss skiljas som riktiga ovänner!

Fotnot

* Egentligen är det mest bara en väldig massa kärlek inblandat i beslutet, men sådana sliskigheter ska jag göra mitt bästa för att hålla borta från denna professionella, städade blogg.
© 2012-2013 Jag kan inte Suffusion theme by Sayontan Sinha