Jag kan inte

Jag har aldrig rönt några stora framgångar som mekaniker. Faktum är att jag nog aldrig riktigt lagat något i hela mitt liv. Till och med ett litet hål i tröjan kan jag misslyckas med att sy ihop så till den milda grad att man hade föredragit att behålla den söndrig. Jag är den där personen man går till om man vill ändra status på sin trasiga cykel från “bromsarna behöver spännas åt” till “cykeln behöver bytas ut”. Ryktena säger rentav att det var mina förfäder som fick uppdraget att borsta av Sfinxen i Gizas näsa.

Hm, det där blev fel va? Det finns ingen sfinx i Gizas näsa. Men nu när vi vet att det är den i Giza jag syftar på så kanske det räcker med att jag säger “Sfinxens näsa”?

Var var jag innan jag förlorade mig själv i Gizas och sfinxens näsa? Just det, vid min oduglighet att laga saker! Vad jag ville komma till var  - hur klarar jag då av att ta isär något och justera dess funktion?

Inte särskilt bra heller, förstås.

Härom fredagen skulle vi göra ett roligt projekt på workshopen i kursen “Elektronisk musik”- vi skulle hacka varsin batteridriven leksak. För alla som nu blev mycket förvirrade och rynkar pannan kan jag avslöja att det inte handlade om att stycka den i bitar för att sedan lägga den i stekpannan och fräsa den mjuk. Istället skulle vi bryta oss in i våra leksaker och manipulera deras system. För detta behövde vi införskaffa varsin leksak efter följande riktlinjer:

1. Den måste vara batteridriven.

2. Den bör vara billig, för risken är att den inte går att återställa.

3. Den måste ge ifrån sig något sorts ljud.

Till en början hade jag missförstått uppgiften en aning. Jag trodde att vår föreläsare skulle demonstrera hur hackning går till med hjälp av våra leksaker, varför jag var lite smånyfiken och nästan entusiastisk. Hade jag vetat att vi själva skulle vara tvungna att bryta oss in i en leksak och manipulera dess system hade jag med säkerhet försökt utöva lite mild självbränning för att få ett läkarintyg och tillåtelse att missa workshopen. Detta blev dock klart för mig först när jag väl var där.

Innan dess hade jag jagat runt i ca fyra affärer innan jag hittade en leksak som jag fann billig nog att offra för vetenskapen. Olyckligt nog hade jag, i butiken, glömt bort punkt 3, och frågade därför bara efter något billigt och batteridrivet. Och tänka sig – de hade just en sådan leksak, nedsatt just idag till ringa två pund. En röd bil. Hädanefter refereras mitt vetenskapsfrämjande inköp till som “bilen“.

Jag var mycket nöjd med bilen. Det var en billig leksak som inte kunde vara annat än helt perfekt för det Nick Collins skulle demonstrera. Jag kände att jag var riktigt lycklig när jag cyklade till skolan, så nöjd var jag över den perfekta bilen. Innerst inne visste jag att många säkert inte skulle ha med sig någon leksak alls, och framför allt skulle ingen ha en för uppgiften lika skräddarsydd leksak som bilen.

När jag klev in i workshop-rummet ställdes tyvärr min värld på ända. Jag såg en leksak på varje bänk, många mycket större och helt klart mer avancerade än bilen. Jag svalde så att jag fick kramp i adamsäpplet, men återhämtade mig och tänkte att storleken ändå inte är allt…

När så Nick gjort en kort demonstration med sin leksak var det dags för oss att göra något liknande med våra. Paniken började bubbla i magsäcken när jag insåg att det här innebar att jag skulle behöva använda en skruvmejsel. Samtidigt var resten av gruppen jättesnabba med att hämta verktyg och snart vara alla igång och skruvade och hade sig. En ström av plågsamma leksaksljud fyllde rummet. I samma veva hade jag brutit in mig i förpackningen, och insett att bilen aldrig skulle göra någon succé här. Den var ljudlös. Batterierna var inte till för någon rolig liten signal eller ett tut tut-ljud. De gick till en liten kontroll med vilken man kunde få bilens hjul att snurra. Världens mest meningslösa funktion.

Jag såg mig omkring och försökte se ut som om jag visste vad jag gjorde. Jag vände och vred på bilen, och lade tungan rätt sådär i mitten av munnen som reparatörer ibland gör när de koncentrerat skruvar på en mutter eller något i den stilen. Vid närmare eftertanke lade jag nog tungan lite utanför munnen också för att det skulle bli riktigt tydligt för alla som kollade åt mitt håll att jag var superfokuserad på mitt hantverk, och fingerfärdig som få. När det kändes som om alla kollade bort från mig försökte jag smyga ner bilen i väskan igen. Dessvärre möttes detta försök av ett “How’s it goin’ there, mate!” från en granne, som redan lyckats få sin lilla leksakshatt att spela sin jingel baklänges. Jag tryckte ur mig någon sorts konstellation av orden “Well”, “sound”, “seem not to be working”, och “very strange”, rynkade pannan och såg frånvarande ut. Grannen återgick till sin egen leksak och jag tryckte ner leksaken i väskan.

Jag gick en sväng i rummet. En kompis hade gjort den inbyggda ljudplattan i sin lilla leksakstruck till ett instrument som han kunde spela på. Han frågade hur det gick med min leksak. Jag tvingades medge att den var ljud- och värdelös, men var noga med att påpeka att jag så gott som blivit lurad i affären. En annan kompis hade skapat en helt ny klangfärg till sin ambulansbils signal, spelat in ljudet, alstrat det, och använt det till att skapa ett helt nytt ljud i sitt musikprogram som han stolt spelade upp på sin MIDI-keyboard. Jag hostade fram ett “good work” och kväkte upprört att min “stupid toy” inte hade fungerat som den skulle.

Dessvärre var undanflykterna snart över. På väg tillbaka till min stol stötte jag på Nick som ville veta vad jag åstadkommit så här långt. Bilen fick ryckas upp ur väskan och den besvärande sanningen fick yppas. Den evige optimisten Nick tyckte dock att jag skulle ta isär bilen och se om jag kanske kunde skapa något intressant ändå. Ett dödsdömt företag, förstås. Efter det att jag, efter fyra minuter, lyckats få upp de två skruvar som höll ihop bilen, dröjde det inte länge innan jag:

1) gjort sönder bilen

2) överhettat den lilla motor som fanns i bilen, så att halva rummet luktade bränd olja

3) påkallat uppmärksamhet från resten av rummet för min lukt

4) samlat ihop det som var kvar av bilen i en liten plastpåse

När det så var dags för presentation blev jag inte ens ombedd att demonstrera mitt experiment. Nick sneglade åt mitt håll, men jag lät påsen med den icke längre identifierbara bilen och den omvälvande odören tala.

Så här en dryg vecka senare drömmer jag fortfarande mardrömmar om bilen, som sticker upp sin röda, elaka front ur papperskorgen i rum 221.

Bilen…

Nej! Den måste försvinna från mina tankegångar. Det är illa nog att blogga om den nio dagar för sent. Vi pratar om något annat istället, såsom den nya artikeln om okunnigheten att tjäna pengar!

Som evig cyklist har jag alltid sett mig själv som lite av en förebild i trafiken. Lite av ett orakel brukar jag säga att jag är, och sätta näsan i vädret. Visst, jag har inte ett fläckfritt förflutet, men när oaktsamma pensionärer och korkade små späda innebandypojkar gör plötsliga rörelser i sidled rakt ut på cykelvägen så finns det faktiskt inte mycket man kan göra! Det finns så många som inte begriper hur de ska bete sig i trafiken, och att det i slutändan alltid är naturens bästa vän, cyklistens, välbefinnande som måste prioriteras. Det är därför jag har börjat predika. Inte som prästen i kyrkan med väl valda ord och målande metaforer. Nej nej – genom gester, knytnävar och svordomar förmedlar jag mitt budskap. Allt för att hjälpa mina arma stackars medmänniskor. För jag är Den Upplyste. Jag är Cykelbuddha!

Låt oss först tänka oss in i situationen där gångtrafikanten inte visar cyklisten respekt. Detta sker oändligt ofta på trottoarer med både en gång- och en cykelfil. 50 % av gångtrafikanterna bara måste få gå på cykelsidan på vissa ställen här i Brighton. Som cyklist blir jag förstås synnerligen irriterad över att behöva väja ut i gångfilen, varför jag brukar vara noga med att cykla förbi så absolut nära syndaren som möjligt och gärna riktigt fort också. Görs det på rätt sätt så hoppar han eller hon till av skräck, och ett litet skrik på det är förstås en extra bonus. Görs det på fel sätt får man ingen reaktion alls eller åker på att betala skadestånd.

Icke sällan händer det också att bilisten inte visar cyklisten respekt. Ett typiskt exempel är när jag, Den Upplyste, ska svänga upp mot vänster vid köpcentret Sainsbury’s på Lewes Road, och bilisterna, dumma som stockar, svänger för tvärt, och klämmer ut mig på trottoaren. När bilarna är i rörelse är jag för upptagen med att kasta mig uppför trottoarkanten för att hinna visa min ilska, men ofta brukar rödljuset lysa alldeles innan svängen, och då händer det att jag får möjligheten att dela med mig av min ringa mening. Vid dessa tillfällen brukar bilisten längst fram ställa sig precis så mycket i cykelfilen så att jag inte kommer förbi (det är alltid cyklistens rätt att vara längst fram i kön vid ett rödljus). Här brukar jag trycka mig fram till bilens vänstra sidobackspegel och samtidigt tappa lite på sidorutorna för att få förarens uppmärksamhet. När jag är framme gör jag, med blicken fäst på förarens fula tryne i backspegeln, ilskna gester, och mimar en brysk tillrättavisning. Varför jag väljer att just mima den är inget mysterium utan grundar sig i mitt undermedvetnas livslånga missförstånd som fått mig att tro att irriterade trafikanter faktiskt alltid mimar. Sitter man i en bil och får en brysk tillrättavisning av en gångtrafikant så ser man ju oftast bara trafikanten och dennes irritation – man hör ingenting. Alltså mimar han. Och även om detta ypperliga resonemang kanske inte håller alla gånger, så råder det inga tvivel om att det är tämligen onödigt att faktiskt skrika åt någon som inte hör. Jag, Den Upplyste, är bra klyftig ändå.

Sen har vi förstås problemet med andra cyklister som inte vet sin plats i trafiken. Detta görs mycket tydligt när pumpande pundhuvuden flåsar förbi en i full fart, för att sedan tröttna och börja cykla mördande långsamt istället. Varför är nu det så farligt? Jo, för få saker är så besvärande som att behöva cykla om en cyklist som just cyklat om en. Det känns bra löjligt. “Jaså, du cyklade om mig, va? Det här innebär krig! Haha, nu leder jag igen, ta mig om du kan!” Och denna nivå måste man förpassa sig till om man vill komma mindre än tio minuter för sent till föreläsningen. Allt för att en dum cyklist inte kunde hålla ett fast tempo. Själv är jag förstås bäst i hela Brighton på att hålla konstant fart. Jag har dessutom jobbat fram ett ansiktsuttryck för de situationer där jag tvingas cykla om en sådan där frigolithjärna som redan cyklat om mig en gång. Det var inte lätt, eftersom det måste uttrycka två i sig svåra budskap att visualisera: 1) Nej, jag tävlar inte med dig, hehe., och 2) Håll samma fart hela tiden, din Pappskalle!  Tricket ligger i att spänna munnen i en liten sträng knop, blinka lite flyktigt med ögonen, och rycka lite kvasifrenetiskt med mungipan, samtidigt som man håller blicken riktad rakt, och långt framåt. Cykelbuddha förmedlar sin lära på många olika sätt!

Slutligen har vi fenomenet respektlösa gångtrafikanter som leder sina cyklar. Det var en skäggig individ ur denna grupp gärningsmän som i tisdags höll på att sätta stopp för Cykelbuddhas framfart. Jag hade precis cyklat ner för en brand backe och tagit mig över gatan. I långsamt tempo var jag tvungen att köra några meter på trottoaren, där jag mötte en man som ledde sin cykel i motsatt riktning. Medan jag sakta gled nedåt höll jag åt vänster och insisterade på att landets generella trafiklagar skulle helgas, och att mannen skulle väja åt (sin) vänster. Motvilligt gick han till slut med på det, men suckade frustrerat. Och kan man tänka sig! Precis när vi möttes så vred han en smula på framhjulet så att jag fick väja, och slog följaktligen i foten och trampan i en sådan där stor silvrig elbehållare. Jag vacklade men höll mig på cykeln, och när jag återfått kontrollen vred jag mig ilsket för att hytta med näven och utropa en väl vald buddha-svordom. Dessvärre hade det vänstra skosnöret kilat fast sig i trampan så vridningen avbröts abrupt. Jag kastade mig ner med högerfoten, och försökte böja mig ner för att fixa till problemet. Tyvärr följde cykelns tyngd med, och blockerade trampan, samtidigt som den låste mig i en hukad ställning. Ju mer jag rörde mig desto mer sjönk jag hjälplöst ihop. Till slut satt jag ner på trottoaren med cykeln på något märkligt sätt fastkilad mellan benen, oförmögen att komma åt den vänstra trampan, och oförmögen att resa mig.

Är detta svårt att visualisera sig? Tänk er då Buddha i sin karakteristiska meditationsställning, fast med knäna en aning högre upp, och med en mountainbike under sitt vänstra ben. “Jajamen, här har vi mig – Cykelbuddha!” En man passerade, och såg mycket förundrat på mig. Ack, jag förstår den stackaren så väl. Jag ingick helt enkelt inte i hans bild av Gloucester Roads övre trottoar. Jag lugnade honom med blicken. “It’s all part of the plan, min vän. Jag är Cykelbuddha, och det här är min meditationsplats”. Mannen gick vidare. Jag blickade ut över metallstängslet, synade den blåa bråtescontainern, och försökte få en glimt av avenyn nedanför. “Här är det – Mitt Nirvana. Min slutstation på den jordliga existensens långa cykeltur.”

Sedan hände det sig som så att en kvinna som följt scenariot en bit nerifrån vägen dök upp och ville hjälpa mig knyta loss skosnöret från trampan. Rusig av meditation lyckades jag bara häva ur mig ett “Yeah” som svar till allt hon sade. När jag en halv minut senare stod upp var jag befriad från predikantens börda. Cykelbuddhas livscykel hade nått sitt slut här, i denna del av världen. Någon annanstans ska han födas på nytt, och leda nya vilsna trafikanter i vått och torrt, men jag är inte längre Cykelbuddha.

Lyckligtvis lämnade han bakom sig en sista helig skrift.